Jag hade en vän och mentor, vi kan kalla honom B. Han hade en stor kunskap om gitarrer efter ett långt professionellt liv som gitarrlärare på hög nivå. Vi delade intresset för gitarr och gitarrbygge och eftersom vi bodde inte långt från varandra träffades vi både ofta och regelbundet. Jag hade byggt två gitarrer som han spelade på. En dag ringde B. och bad att få komma med den ena för ”något hade hänt”. Han kände inte igen hur gitarren betedde sig. Just nu höll han på och jobbade med en av Bach’s lutsviter och gitarren var trögspelad. B. undrade om jag kunde se över gitarren och göra de justeringar som behövdes. Givetvis svarade jag “ja” på frågan och några minuter senare kom B. inångades i verkstaden och satte sig att spela. Han visade mig hur gitarren var besvärlig i vissa lägen och vilka fingersättningar som plötsligt hade börjat jäklas med honom. Något var uppenbart fel.
Jag tog gitarren ifrån honom och synade strängarna på den. Stränghöjden var låg och bekväm, precis som jag en gång hade lagt den. Jag undersökte halsens krökning. Den var perfekt. Jag synade bandstavarna. Inget fel på dem. Sadeln var lagom låg. Det fanns faktiskt inget att anmärka på. Snabbt överlade jag med mig själv om vad jag skulle göra och sa sedan att jag skulle behålla gitarren en vecka för att göra de justeringar som behövdes. Men när B. hade åkt hem lade jag gitarren i fodralet och ställde undan den i ett hörn, och där fick den stå veckan igenom. Jag öppnade inte fodralet på hela tiden.
Efter en vecka dök B. upp igen. Nu var han spänd på hur gitarren skulle kännas, det märkte jag. Jag låtsades som ingenting då jag tog fram gitarren och lade den i hans knä och sade inte ett ord, inte en antydning om att jag inte rört hans instrument på hela veckan han haft den hos mig för justering. Men efter bara några få takter sken B. upp. Äntligen kände han igen gitarren, sade han. Det var så här det brukade kännas innan ”det där hände”. Plötsligt fungerade de fingersättningar som varit knöliga en vecka tidigare. Vad hade jag hittat för fel? Då berättade jag vad jag gjort, eller snarare INTE gjort, och vi skrattade båda gott tillsammans. Att förklara de psykologiska mekanismer som låg bakom det trilskandes instrumentet får någon annan göra men det är väl inte långsökt att se problematiken som något som enbart fanns inom gitarristen snarare än hos gitarren? Hur ofta drabbas vi inte av liknande saker i våra liv, både som gitarrister och som människor i allmänhet? Allting strular. En veckas time-out kan vara allt som behövs för att rädda oss!
Leave a Reply