Att gå till botten med bottnen, del 3

posted in: Blogg | 2

Här kommer del 3 i serien om gitarren med pappersbotten. Läs del 1 här, och del 2 här för att friska upp minnet.

Drygt ett år har gått. Gitarren med pappersbotten jag byggde förra hösten har genomgått sin valp-tid och har vid det här laget hunnit testas av ganska många gitarrister. Den har varit runt på gitarrkurser, festivaler och föreläsningar. Besökare i min verkstad har testat den. Det är dags för en slutsats och summering av detta experiment även om gitarren i sig förhoppningsvis har många år kvar att leva.

Vart än denna gitarr har kommit, i vilka händer den än har hållits och vem som än har spelat har den mött stor och munter uppståndelse, för även om den inte är världsunik är den i alla fall spektakulärt uppseendeväckande.  En gitarr med tidningspapper i bottnen kan inte vara annat. Jag har mött gitarrister av många skilda slag och på många olika nivåer, från goda amatörer till internationellt konserterande gitarrister på högsta nivå och hittills har ingen reagerat på att den skulle vara sämre än mina andra gitarrer. Detta är helt sant och ett faktum. Ett skäl till att jag vågar påstå detta är de blindtester jag låtit utföra. Dessa blindtester har varit av två slag.

Den ena typen av blindtest gick till så att en duktig gitarrist spelade inför en publik som inte såg de gitarrer som spelades. Instrumenten var alla byggda av mig och av i princip samma konstruktion men byggda med olika material. Fem gitarrer med granlock, en gitarr med cederlock. Tre gitarrer med indisk palisander i sarg och botten, en med lönn, en med ovangkol samt alltså gitarren med pappersbotten. Gitarristen spelade ett kortare stycke på alla instrumenten, två varv runt och i samma ordning. Ingen i publiken fick veta i vilken följd instrumenten spelades. Jag bad personerna i publiken att besvara tre frågor. 1. Vilken gitarr tycker du bäst om? 2. Vilken gitarr har cederlock? 3. Vilken gitarr har pappersbotten?

Tyvärr var jag inte riktigt genomtänkt vid den första blindtesten som utfördes på en gitarrkurs på Ljungskile Folkhögskola så jag har inte den exakta svarsfördelningen bevarad. Dock var denna i stort sett likadan som den svarsfördelning som gavs på Svenska Gitarr och Luta sällskapets Festival på Ingesund respektive en gitarrkurs på Visingsö.

Siffrorna i tabellerna nedan anger det antal personer som valt att lägga ”sin röst” på respektive instrument som svar på mina tre frågor ovan. Ibland har några valt att inte rösta. Troligen för att vederbörande inte ansett sig ha en åsikt.

Resultat på Ingesund:

Gran/Palis. Gran/papper Gran/Lönn Ceder/Palis. Gran/Ovan. Antal röster
Bäst?  0 9 5 16 4 34
Ceder? 1 2 7 10 7 27
Papper? 10 8 8 2 4 32

Resultat på Visingsö:

Gran/Palis. Gran/Papper Gran/Lönn Ceder/Palis. Gran/Ovan. Gran/Palis. Antal röster
Bäst? 1 7 2 3 2 3 18
Ceder? 3 3 2 4 2 0 14
Papper? 2 3 1 3 1 2 12

Hur ska man då utläsa dessa tabeller? Jag tycker att vissa trender går att se men dessa är vaga och pekar inte så mycket på instrumentens egenskaper som sådana utan mer på en mänsklig individualitet. Folk verkar höra och föredra klang på ett mycket personligt sätt och är synen ”avstängd” blir detta än tydligare. Generellt sett är spridningen stor på hur svaren har fördelats. Det går dock att se ett tydligt svar på vilken gitarr som flest tyckte bäst om. Det är olika gitarrer som ”vann” vid de de två tillfällena. I det ena testet fick cedergitarren flest röster som den bästa gitarren. I det andra fick pappersgitarren flest röster. Intressant att notera är att den gitarrist som spelade på Ingesund då cedergitarren fick flest röster till vardags konserterar på en cedergitarr medan det var en ”gran-gitarrist” som spelade då Gran/Pappersgitarren fick flest röster på Visingsö. Kan detta möjligen haft en inverkan? Vid båda testerna är det fler som på frågan om vilken gitarr som har cederlock har gissat rätt på cedergitarren jämfört med hur de andra gitarrerna fått röster. Pappersbottnen har dock inte kunnat särskiljas vid frågan om vilken denna gitarr var utan här verkar det mer vara slumptal inblandade hur publiken trott sig höra. Det verkar således som att det är lättare att särskilja lockmaterialet än bottenmaterialet. Att notera är också att på Visingsö valde 30% att inte rösta på vilken gitarr de trodde hade pappersbotten. Hade de ingen åsikt för att de inte kunde höra någon skillnad? Jag vet inte, men även om alla gitarrerna har sina gemensamma nämnare i konstruktion och målsättning är ju ändå varje instrument lite olika sina syskon. Låt oss vara ärliga. Så är det i de allra flesta fall, även för andra byggare, så kanske var det i stället så att även om publiken hörde skillnader mellan de olika gitarrerna hittade de inga tydliga ledtrådar om vilken gitarr som var byggd med ett visst material.

Då den ovan nämnda testen var ett lyssningstest för publik var den andra typen av blindtest ett speltest där gitarristen fick spela i blindo utan att veta vilken av två gitarrer som var pappersgitarren. Jag ville se om inte bara klangen utan även pappersgitarrens spelkänsla i sig var tillräckligt lik en gitarr av trä för att den skulle få godkänt som musikinstrument. Man ska kanske inte förutsätta att klang och spelkänsla alltid följer varandra. Men även här visade det sig att gitarristerna hade svårt att skilja ut pappersgitarren. Den både låter och känns som mina andra gitarrer.

Vad kan vi lära oss av detta? Även om jag försökt hålla blindtesterna strukturerade och organiserade på ett sånt sätt att resultaten skulle bli användbara kan jag inte göra anspråk på strikt vetenskaplighet i ordets fulla bemärkelse. Jag har ju bara byggt ett enda experiment-instrument. Ändå tycker jag att resultaten av mina blindtester och alla andra provspelningar som gjorts av denna pappersgitarr pekar åt samma håll: bottenmaterialets egenskaper och karaktär verkar vara mindre betydelsefulla än hur gitarrbyggaren utformar det. Om bara byggaren har kompetens nog att anpassa materialet korrekt efter dess egenskaper så att bottnen kan fungera ihop med det övriga instrumentet tycks man kunna få bra resultat oavsett bottenmaterialets karaktär i sig. De klangskillnader som olika bottenmaterial för med sig ”in i gitarren” verkar vara mindre än de skillnader som alltid blir mellan olika instrument om bara bottnarnas viktigaste resonanser är stämda likartat.

Många diskussioner kring gitarrer och deras egenskaper ter sig i mina ögon mycket förenklade och med endast några få parametrar beaktade. Det är inte så konstigt. Man kan inte förvänta sig av gitarrister och folk i allmänhet att dessa ska ha professionella gitarrbyggar-erfarenheter så när till exempel sarg och bottenmaterial diskuteras på internet-forum ser man ofta påståenden om hur de olika sarg- och bottenmaterialen “låter”.  Det må vara hänt.

Lite mer ifrågasättande känner jag mig gentemot bransch-folk, dvs handlare, gitarrfabrikanter, till och med enskilda gitarrbyggare, när dessa listar de olika träslagens klangliga egenskaper. Jag vet att jag själv gjorde mig skyldig till detta på tidigare versioner av min hemsida. Det finns en mycket stark tradition som talar om de olika träslagen på detta sätt, så kan jag verkligen vara säker på att det jag numera påstår verkligen är korrekt? Jag tycker att mycket pekar på det i alla fall och jag ska försöka samla ihop mina argument för detta.

Mitt första argument är det jag redan redovisat ovan. Den gitarr med pappersbotten som jag byggt uppfattas som en bra gitarr, vilken som helst, av majoriteten av de som spelat den. Den särskiljer sig inte mer än andra med sin klang. Inte heller låter den annorlunda i karaktären. Alla gitarrer har en individuell klang som kan särskiljas om man lyssnar noga och pappersgitarren är som en gitarr bland alla andra.

Argument nummer två är de iaktagelser jag gjort då jag vibrerat mina gitarrer med en tongenerator och högtalare. Helt kort går detta till så att gitarren läggs på små skumgummikuddar på ett bord med bottnen vänd uppåt (när bottnen ska vibreras). Spån av något slag strös ut över bottnen. Högtalaren hålls sedan över gitarren och hjälp av tongeneratorn letar man fram de frekvenser där bottnen vibrerar med stor amplitud, det vill säga där det föreligger en resonans. Dessa frekvenser är således bottnens olika resonansfrekvenser och när spånet dansar omkring på bottnen på grund av vibrationerna blir också resonansens utsträckning på bottnen visualiserad. Den iakttagelse jag gjort vid dessa undersökningar är att det krävs mycket stark volym från högtalaren för att bottnen ska vibrera över ca 500 Hz. Min förstärkare räcker inte till, och då ger den ändå 60 W uteffekt vilket måste vara bra mycket mer än den effekt som gitarrlocket skickar in i bottnen via luften i lådan då man spelar. Det tycks som att bottnen i första hand bidrar med klang i det lägre frekvensomfånget. Vart tar då alla skilda klanger vi hör från de olika trä-ämnena vägen? Knackar vi i det trä som ska bli en jakaranda-botten hör vi ju en övertonsrik klang som närmast påminner om en klock-klang medan t.ex ett lönn-ämne låter helt annorlunda och utan höga övertoner. Tja, de tar inte vägen någon stans. De vibrerar helt enkelt inte och blir därför inte ljud. Som jag tolkar det är detta förklaringen till hur det kan vara möjligt att skapa samma gitarrklang med olika material så länge som gitarrerna justeras till att ha samma, eller åtminstone mycket snarlika, resonansfrekvenser.

Sargen då? Spelar det inte någon roll vilket material som används här? Nej. Sargen är på grund av sin form så styv att den i sig knappast har några områden som sänder ut ljudenergi. Det som i första hand spelar roll är vikten på sargen eftersom denna påverkar lockets vibrationer, och vikten kan ju ganska lätt justeras av gitarrbyggaren med olika dimensioneringar och eventuellt andra detaljer om bara kännedomen om detta finns hos byggaren. Detta är argument nummer tre. Sett ur ett rent produktionstekniskt perspektiv är en lämplig sargtjocklek ca 1,5 – 2,2 mm. Att basa (böja med värme) tjockare trä till den kontur som en gitarr har är både svårt och riskabelt och den som har försökt vet att trät är mycket benäget att spricka om det är för tjockt när man basar. En konsekvens av detta faktum är att de flesta gitarrsarger har ungefär samma tjocklek. Ett undantag är de sarger där byggaren valt att limma ihop flera lager trä till en tjockare sarg, men bortsett från dessa har den likartade tjockleken på sarger följden att sarger byggda av trä med olika densitet får olika vikt om inte denna justeras på något sätt (t.ex. med vikten på sarglister eller nederklossen). Jag tror att sargens vikt är en viktig delförklaring till varför myten om olika träslags klangskillnader har uppkommit. Det var på grund av detta som jag valde att bygga min pappersbottnade gitarr med konventionella palisander-sarger. Jag ville att sargen skulle ha den vanliga vikten som en palisander-gitarr har för att därigenom tydligare kunna avläsa en eventuell klangskillnad på grund av pappersbottnen.

Vad kan man då ha för invändningar till mitt resonemang ovan? Det finns en viktig detalj som jag hittills inte berört. Gitarrer kan byggas på olika sätt och med bottnar som har olika typ av funktion. Grovt generaliserat kan man urskilja tre typer: aktiv botten, semi-aktiv botten samt inaktiv botten. Den sistnämnda är en botten som är så tjock, tung och styv att den i princip inte vibrerar alls. Att materialet i en sådan botten är oviktigt ur akustisk synvinkel är självklart. Den semi-aktiva bottnen är den typ som de flesta gitarrer byggs med idag. Här vibrerar bottnen men den är inte intimt ihopkopplad med locket. Dess resonansfrekvenser ligger på såpass stort avstånd från lockets grundton att den vibrerar självständigt och med mycket mindre amplitud än om den varit vad som kallas en aktiv botten. Den aktiva bottnen är däremot stämd så nära locket att dessa två vibrerar i tandem, de bildar en enhet tillsammans. Jag kan tänka mig att bottenmaterialets beskaffenhet har större betydelse i en aktiv botten. Min pappersbotten är byggd som en semi-aktiv botten. Det är möjligt att utslaget i blindtesterna hade blivit annorlunda om de gitarrer som ingick i testerna varit byggda med aktiva bottnar, men eftersom det inte är så jag bygger mina gitarrer lät jag pappersbottnen imitera den typ av bottnar jag använder.

Det har varit ett intressant år som gått. Många är de som fascinerats av att en gitarr med pappersbotten kan låta så bra och min förhoppning är att detta experiment inte är slutfört i och med detta mitt tredje och sista blogg-inlägg i ämnet. Tvärtom skulle jag glädjas av att se fler byggare och gitarrister ta aktiva steg mot en djupgående diskussion i ämnet. Vilken roll spelar bottnen i en gitarr? Kan olika material i sarg och botten ge olika klang i instrumentet eller är det mer designen som ger detta resultat? Kan vi äntligen ta steget över från att tro hur det förhåller sig till att veta, eller är gitarren även i detta så komplicerad att sanningen fortsatt kommer att dölja sig i myllret av detaljer och subjektiva upplevelser?

2 Responses

  1. Max
    | Svara

    Fantastiskt intressant, och all respekt och heder för nedlagd tid, både på själva bygget samt texten ovan och del 1 och 2.
    Tackar och bockar ödmjukt!

    • Per Hallgren
      | Svara

      Tack för din kommentar! Ja, projektet har varit omfattande och tidskrävande men också mycket belönande. Vi gitarrbyggare har ju fått ett gigantiskt skafferi öppnat för oss med olika träslag att använda i vårt gitarrbygge. 😊

Leave a Reply