Att gå till botten med bottnen, del 1

Under århundraden har “Rion”, jakaranda från Brasilien, Dahlbergia nigra, betraktats som kungen bland träslag. Det har varit synonymt med extravagant skönhet, lyx och flärd, och som ”tonträ” har det kommit att omvälvas av en överdrivet förhärligande mytbildning som till sist har kommit att bli dess död. Rio jakaranda är numera på gränsen till utrotning och sedan 1992 är det upptaget på CITES-listan och träden därmed, åtminstone i teorin, skyddade från avverkning. Att använda gammalt trä, hugget före detta datum, är omgärdat med ett rigoröst regelverk som gör det komplicerat för både gitarrbyggarna och gitarristerna. Så skönt att då kunna konstatera att den Indiska jakarandan, Dahlbergia latifolia, egentligen inte är sämre på något vis. Dess utseende kanske är lite mer modest men å andra sidan är funktionen på många sätt överlägset dess släkting från Brasilien. Ett träslag som ska användas till sarg och botten i en gitarr behöver ha vissa trätekniska egenskaper för att fungera bra. Det behöver vara lugnt i fuktrörelsen mellan sommar och vinter, med andra ord vara stabilt och utan sprickbenägenhet. Det ska vara lätt att böja, starkt och tåligt när det tunnas ner till dimensioner på ibland under 2 mm. I allt detta är den indiska jakarandan att föredra. Dessutom är klangen från Indisk och Brasiliansk jakaranda så lika att jag tror att få gitarrister egentligen kan skilja dem åt då instrumenten provspelas i en blindtest. De kvarvarande lagren av Brasiliansk jakaranda krymper naturligtvis i takt med att nya gitarrer byggs. Likaså sjunker den trätekniska kvaliteten på de kvarvarande ämnena allt eftersom de bästa bitarna används. Inom en snar framtid är det som finns kvar rena skräpet. Så synd att myt, prestige och mänsklig fåfänga har fått lov att nästan utrota en art när det borde finnas alternativ.

Tills alldeles nyligen har tillgången på Indisk jakaranda varit god och gitarrbyggarbranschen har därför övergått till att använda detta träslag som standard för “highend”-gitarrer. Det snabba ekonomiska framåtskridandet i Kina har dock ökat efterfrågan på Indiskt jakarandaträ för lyxmöbler till sådana extremnivåer att sedan 2 Januari 2017 är även detta träslag tillsammans med övriga Dahlbergia-arter upptaget på CITES-listan, om än i en mindre strängt skyddad kategori jämfört med Rion’. Framtiden kunde således se mörk ut för gitarrbyggarbranschen om jakaranda vore en förutsättning för att kunna bygga bra gitarrer. Men är det verkligen så? Alternativen borde vara så många fler! För är det verkligen så att bottenmaterialet i sig spelar en så stor roll för hur en gitarr låter? Den frågan har många gitarrbyggare ställt sig genom åren och jag ska här försöka gå till botten med denna fråga.

Ett berömt experiment för att undersöka bottnens roll är den gitarr av papier-maché som Antonio de Torres byggde 1862. Många har lagt orden i munnen på Torres och hävdat att han gjorde detta experiment för att påvisa att locket är den huvudsakliga ljudalstraren i gitarren, men eftersom det inte finns något uttalande från Torres bevarat i saken är detta dock omöjligt att föra i bevis.  Då är det rimligare att tro att Torres rätt och slätt ville undersöka vad som händer med gitarrklangen om man bygger med ett material som är i det närmaste akustiskt dött. Knackar man i ett stycke papier mache eller kartong hörs nämligen mycket lite efterklang. Ljudet är ett kort “doh”. Detta är raka motsatsen till den otroligt övertonsrika knackton, “piiiiing”, som jakarandan har.  Intuitivt drar man omedelbart slutsatsen att jakarandan borde vara kartongen överlägsen som material i en gitarr, men leder oss verkligen intuitionen rätt i detta?. Vi kan som sagt inte säkert veta vilka slutsatser Torres drog av sitt experiment, men tittar vi lite närmare på vilka träslag han använde till sina finaste instrument kanske vi kan se en ledtråd i faktumet att vid sidan av Rio jakaranda var lönn det vanligaste. Av 65 existerande gitarrer i José Romanillos biografi över Torres (mitt ex. är första utgåvan från 1987) är 13 av lönn och 17 av jakaranda. Och hur låter lönn om man knackar i en bit? “Doh”!!! Om nu Torres att döma av kvarvarande gitarrer tydligen lika gärna använde lönn som jakaranda till bottenmaterial, varför har jakarandan ändå kommit att bli hållet som kungen bland träslag medan lönnen ihop med de flesta andra träslag kommit att bli mindre använda i klassiska gitarrer? Jag tror att det kan finnas socio-ekonomiska förklaringar till detta.

Vid mitten av 1800-talet då Torres påbörjade sin karriär som gitarrbyggare var den Spanska gitarren som instrument ännu inte uppdelad i “flamenco” respektive “klassisk gitarr”. Det fanns dyra och billiga gitarrer rätt och slätt. Eftersom flamencon i första hand spelades av gitanos och annat fattigt folk var det främst de billiga gitarrerna som kom att få spridning inom denna musik. För att få så lågt pris som möjligt byggdes dessa med billigt lokalt skördat material och utrustades med enkla stämskruvar av trä. Cypressen kom på detta sätt att klangligt och utseendemässigt förknippas med den gitarrtyp som flitigt användes på Spaniens alla Café Cantantes (flamencocaféer), och juergas (flamencofester). Trä som importerades till Spanien var självklart mycket dyrare. Jakaranda från Brasilien och mahogny från Cuba var uppskattade träslag inom möbelsnickeriet men dessa hade en lång väg och många händer att passera innan de kunde komma i händerna på de Spanska gitarrbyggarna och kostade därefter. Tack vare dessa träslags prestige som möbelvirke appellerade de också på den kundkrets som hade mer pengar att investera i dyrare instrument. En fint dekorerad gitarr med Rio jakaranda och stämmekanik var något helt annat att visa upp i salongerna än de hastigt byggda cypressgitarrerna.

Den generation av gitarrbyggare som kom efter Torres i Spanien hade en geografiskt mycket större marknad än den Torres själv främst hade arbetat mot. Rika ranchägare i Sydamerika och många andra med en så pass god ekonomi att den tillät dem att söka efter det bästa tänkbara skapade en efterfrågan på fina gitarrer från Spanien. En hel del Spanska byggare valde också att lämna Spanien för att följa sina instrument och pröva lyckan i Amerika, främst i området kring Rio de la Plata (Buenos Aires och Montevideo) och Kuba. I början av 1900-talet hade denna Amerikanska marknad expanderat såpass att de flesta av de främsta Spanska byggarna, inklusive Manuel Ramirez, Enrique Garcia, Simplicio, Santos Hernandez och Esteso, hade avtal med stora gitarrhandlare i Sydamerika för export av särskilda modeller. Många hade till och med särskilda etiketter avsedda för just denna marknad. Fina gitarrer byggdes av dyrbart trä och här var Rio jakaranda ett av de främsta materialen. Marknaden för exklusiva gitarrer har aldrig varit stor så av ren självbevarelsedrift bör tendensen att pröva estetiskt avvikande material varit ganska liten. Risken att den exklusiva gitarren förväxlades med ett enkelt och billigt cypressinstrument kan ha varit avskräckande så ljusa träslag som till exempel lönn föll ur mode.

Den poäng jag vill göra av detta är inte att jakaranda skulle vara fel eller ett dåligt träslag att använda för gitarrbygge. Snarare vill jag peka på faktumet att man som byggare utvecklar en förmåga att förfina användandet av just det material man bygger mycket med. Det man tränar mycket på är det man blir bra på helt enkelt. Jakaranda-gitarrer har ofta utgjort crême de la crême av gitarrer i allmänhet eftersom detta var vad de främsta byggarna använde. Ända fram tills alldeles nyligen har det varit komplicerat och krävt mycket dyrbar apparatur för att akustiskt analysera kvalitet och karaktär hos gitarrer. De som uttalat sig om gitarrkvalitet har således mestadels fått utgå från den subjektiva upplevelsen av instrumenten. Jag menar inte att detta är fel i sig, det är ju trots allt den subjektiva upplevelsen som är vad musik handlar om, men verktygen att ifrågasätta och fundera kring vad som egentligen skapar klangen i en gitarr har inte varit tillgängliga. På grund av detta har en vild flora av myter haft möjlighet att breda ut sig och vissa av dessa myter har utnämnt just Rio jakaranda som “the Holy Grail” för gitarrbygget. Kan detta vara ett förhastat och inte helt sakligt  omdöme eftersom det kan bygga på en alltför grov generalisering? Om det nu inte skulle finnas entydiga fakta som pekar på varför Rio jakaranda skulle vara det allra bästa för ton och kvalitet i en gitarr, vad är det då vi bör leta efter? Vilka parametrar är det vi egentligen borde fokusera på? I del 2 kommer jag att resonera kring detta.