Efter snart 250 gitarrer känns själva slöjdandet i gitarrbyggandet numera ofta rutinmässigt för mig, på gott och ont. På gott därför att det är bra att ha invanda och fungerande rutiner så att de olika arbetsmomenten fungerar effektivt och smärtfritt, varje gång och inte bara ibland. På ont för att det då och då kan gå slentrian i byggandet. Vad som det dock aldrig går slentrian i är letandet efter de speciella relationer mellan gitarrens olika delar som tillsammans ger en större summa än summan av de ingående delarna i sig; den hemlighetsfulla synergi som får bra gitarrer att lyfta till något fantastiskt utöver det vanliga.
Att bygga en gitarr är inte så svårt. Det kräver bara ett visst mått av handlag, en hyfsad byggmetod, lite noggrannhet och en samling verktyg för att bli av. Att bygga en bra gitarr är lite svårare. Till detta krävs, utöver det redan nämnda, kunskap om vad som är viktigt och väsentligt samt skicklighet att utföra detta på rätt sätt. Det krävs att man har koll på rätt styvhet och vikt på lock och botten, hur man ger halsen rätt mått och justerar gitarren till bra spelbarhet vad det gäller stränghöjd etc. Däremot, att bygga en fantastisk gitarr är riktigt svårt. Det kräver inte bara skicklighet, erfarenhet, kunskap och insikt, det kräver också tur. Tur i gitarrbygge? Ja, de synergieffekter byggaren letar efter är inte helt lätta att locka fram och vilar till viss del på slumpen, eller tur om man så vill. Men som Ingemar Stenmark lär ha sagt: ”Tur? Jag vet inget om tur. Jag vet bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag”. Vad är det då man behöver tur till? Jo, att få rätt relationer mellan gitarrens olika resonanser så att deras energier förvaltas på bästa sätt, förstärker varandra där så behövs och håller varandra tillbaka där så behövs. Det handlar om att efterjustera gitarren. Avstämma lock och botten efter att den besträngats och fått ”sätta sig lite”. Jag kommer osökt att tänka på Stenmark igen då han tränade balansen på slak lina…
I min jakt på synergin har jag ofta kunnat lägga märke till att en gitarr har inte bara en ”bästa” balans mellan resonanserna utan flera. För att visa vad jag menar gör vi ett avstämningsjobb i tanken. Tänk er en gitarr. Den är av vanlig storlek och modell men den har råkat få ett för tjockt lock och en för tjock botten. Balkar och ribbor är tyvärr höga och styva. Detta är inte en bra gitarr, den är ganska död faktiskt, så vi börjar av nödtvång justera tjocklekar på lock och botten samt höjderna på balkar och ribbor för att göra instrumentet lite mer akustiskt levande och roligt att spela på. Det finns många olika vägar att följa vad det gäller utformningen av de olika delarna då vi nu ger oss på gitarren med sickling, hyvel och slipkloss. Tunnare lock/tjock botten, tjockt lock/tunnare botten, tjockt lock och botten/lägre balkar och ribbor, tunnare lock och botten/höga balkar och ribbor etc. De kan alla leda till bra resultat men leder till olika karaktärer i instrumentet. Det är bara att välja. Så länge som det finns trä finns det hopp men i samma stund vi t.ex har hyvlat bort ett spån från en ribba är det oåterkalleligt borta och kan inte ersättas. Nåväl, under vårt arbete väcks gitarren långsamt till liv. Vi har valt att tunna ut både lock och botten generellt som ett första steg. Detta gör gitarren mer levande och vi känner att vi är på rätt väg, men plötsligt upphör förbättringen. Vi fortsätter att ta bort material från locket men ingen förändring sker i hur vi upplever gitarren. Kanske att den till och med har börjat kännas sämre? Vi pausar och funderar. Om nu inte ett allt tunnare lock verkar förbättra gitarren, var ska vi då sätta in nästa försök? Vi bestämmer oss att tunna ut bottnen lite mer. Plötsligt sker en stor förändring i klang och känsla. Inte så att vi plötsligt har en gitarr av världsklass men ett stort steg framåt har uppenbarligen skett och vi är entusiastiska. Nu är gitarren rolig att spela och den blommar. Det är bara ett stort MEN. Tonen f på trettonde band är stendöd, eller snarare, den är jättekort för att gitarren levererar ut all strängenergi i ett enda snabbt plink. En resonans är uppenbarligen släppt alltför fri och måste tyglas. Vi tvingas fortsätta arbetet. Är det kanske dags att selektivt börja bearbeta tonribborna tänker vi och kavlar upp ärmen. Med strängarna i full spänning och med ett slippapper virat runt toppen av långfingret trycker vi in handen i ljudhålet på gitarren och bearbetar en av tonribborna. Vilken vi väljer beror på hur vi tolkar situationen och vilken resonans vi beskyller för det korta f’et. Till en början händer ingenting men efter ett antal bearbetningar av vår utvalda ribba med provspelningar emellan kan vi märka en förbättring av f’et. Det är bara det att gitarren slutat att blomma. Den känns åter lite livlös och trög. Efter väl valda svordomar, en natts sömn och nymobiliserad energi ger vi oss på gitarren igen. Den här gången väljer vi en annan strategi för vi börjar oroas för att locket kan komma att bli alltför tunt annars. Vi bearbetar samtliga tonribbor för att mjuka upp locket ytterligare och ge tillbaka lite liv i klangen. I takt med att vår underarm blir allt sårigare vaknar gitarren långsamt, men så kommer vi återigen upp på en liknande platå som tidigare. Inget händer. Ingen förändring i klang och känsla, bara allt lägre tonribbor. Detta kan inte fortsätta länge till utan risk för kollaps så vi tvingas byta angreppspunkt. Kan bottnen ligga i fel fasförhållande till locket? Med några hyveltag sänker vi en av bottenbalkarna och gitarren börjar plötsligt blomma igen. Denna gång med annan karaktär än förra gången. Vi har nu under arbetets gång avlägsnat så mycket trä på gitarrens olika delar att vi börjar känna oss färdiga. Vi kanske inte kan förbättra så mycket mer nu att det är värt risken att fortsätta. Vi tvingas acceptera att vi inte nått ända fram den här gången. Gitarren har sina uppenbara brister men den har också trots allt sina goda kvaliteter. Nästa gång vi bygger en gitarr kommer vi att redan från början ge den en del av de dimensioner och akustiska egenskaper som vi nu tvingats svettas fram med blödande underarm.
Denna jakt på synergi jag beskrivit ovan kan aldrig ske forcerat och under tidspress. Den kräver att man umgås med instrumentet, lär känna dess styrkor och svagheter, helt enkelt spelar det tills en förståelse kanske infinner sig. Den kan vara intellektuell eller intuitiv. Det spelar egentligen ingen roll. Det väsentliga att förstå är att inget kommer av sig själv, att man kan välja att försöka lite extra och att ta konsekvenserna av denna insikt. Det går inte att bygga gitarrer på löpande band och tro att det räcker. Turen kommer oftare till den som anstränger sig lite mer.