Jag träffade en gitarrbyggare, son till en av de stora spanska gitarrbyggarna, och vi pratade bland annat om detta med rosetter. Som många vet är rosetten kring ljudhålet på gitarrer en tradition sedan flera hundra år tillbaka. Inte bara har den en funktion av att förhindra sprickbildning vid ljudhålet, den är också ett sätt att utsmycka gitarren och kanske till och med att visa prov på egen kreativitet i design för den enskilde gitarrbyggaren. Just så har rosetten använts av många gitarrbyggare genom åren. En del har visat på en lust att sällan eller aldrig upprepa sig. De har gjort förändringar inför varje ny gitarr så att alla rosetter är unika. Det sägs t.ex om Santos Hernandez att han aldrig gjorde samma rosett två gånger. Andra har använt samma design, om och om igen, som ett slags signum eller logotype, men de har ändå insisterat att bygga rosetten själva. Fleta är ett bra exempel på denna inställning. Fletas rosett är en utsökt vacker och välbalanserad design, men alla gitarrer är identiska runt ljudhålet. Romanillos är ett annat välkänt exempel där rosetten med de moriska pelarna fungerar som världsberömt signum. I både Fletas och Romanillos fall har rosetten till och med ärvts av de gitarrbyggande sönerna. Det finns en stolthet över design och hantverksskicklighet.
Det vi pratade om, den spanske gitarrbyggaren och jag, var att rosettbyggarkonsten är på väg att om inte försvinna så i alla fall rationaliseras så mycket att det inte längre är en självklarhet att spanska gitarrbyggare tillverkar sin egen rosett. Ja, det är givetvis inte bara i Spanien man kan se denna utveckling. Tid är pengar och genom att köpa en industriellt framställd rosett kan man lätt spara in en arbetsdag eller mer per gitarr. En rosett kostar bara en hundralapp att köpa och varför ska man arbeta i onödan? Det är en fråga som inte är så lätt att besvara eftersom det säkert finns lika många svar som det finns gitarrbyggare. Vi har alla våra olika skäl till varför vi valt vårt yrke.
Sett i historiskt perspektiv är det naturligtvis så att varje gitarrbyggare eller gitarrverkstad (om det var en större produktion) var mer hänvisad till egen tillverkning av rosetter förr i tiden än vi är idag. Att leta reda på och hitta en produkt är idag hur lätt som helst tack vare internet, oavsett om det handlar om vardagsprodukter till hemmet eller något så speciellt som gitarr-rosetter. Det finns numera ganska gott om företag som säljer allt inom instrumentbyggarbranschen. Trä och annat material, stämskruvar och annan hårdvara, halvfabrikat (såsom t.ex gitarrbyggsatser) eller helfabrikat (som t.ex rosetter eller färdiga halsar) samt komplicerade specialverktyg. Allt finns numera behändigt samlat i fyrfärgskataloger och online, bara ett klickande med datormusen bort. Men handlar det bara om lättillgänglighet? Är det inte snarare så att lättillgängligheten förändrar vårt sätt att tänka? Vi vänjer oss sakta av med att ta för givet att vi ska producera allt själva precis som självhushållets tid sedan länge är förbi.
Jag funderar ofta över mig själv och mina motiv när jag insisterar på att göra mina egna rosetter. Vad är det som gör att jag fortsätter med detta tidskrävande arbete? Varför står jag hellre i verkstaden och arbetar än tillbringar en ledig dag med min familj? Nja, så är det kanske inte ändå. Jag vill gärna vara med min familj, men för det första lider många masstillverkade rosetter av att ha en alltför detaljerad design. Det vill säga, designen är ofta överlastad. Det är för komplicerade mönster och för många färger som skapar en plottrighet som är ful i mina ögon. Jag tycker att en rosett ska kunna fungera på tre olika avstånd för att vara fulländad. På riktigt nära håll ska mönstret vara intressant och med finess, på någon meters avstånd ska det vara harmoniskt och balanserat och designen ska vara ett tydligt statement, men även på långt avstånd måste designen fungera. Publiken ska på avstånd kunna se, om inte detaljerna, så i alla fall en rosett med tydliga fält som gör att mönstret inte bara är ett gytter av detaljer som flyter ihop. Det finns dock inget som hindrar att man beställer ett stort antal rosetter med egen design från någon masstillverkare. Kostnaden per rosett blir en spottstyver, kanske 5€ stycket.
Själva tillverkningen av rosetten kan ske på olika sätt, allt ifrån en och en åt gången”för hand” till stora serier. Den metod som används vid massproduktion innebär att man bygger rosetten som ett långt rör och sedan sågar tunna “skivor” från denna. På så sätt får man ofta ut mer än femtio rosetter på ett bygge, “one block” som den engelska beteckningen är. Bygger man rosetten själv, med mindre tanke på effektivitet, är det ofta bekvämt att göra mosaik för ca tre instrument åt gången. Detta gäller alltså mosaiken i sig. Genom att variera ringdesignen utanför och innanför mosaiken kan sedan varje rosett enkelt göras unik om man nu skulle vilja det. Att tillverka egna rosetter innebär alltså att man bryter sig ur fängelset att endera använda massproducerade rosetter med överlastade fula mönster alternativt att tvingas använda massproducerade rosetter med egen design men gjorda i stora serier på minst femtio stycken.
Jag tycker det dessutom ofta finns något dött i masstillverkade rosetter. Att sätta fingret på vad det är är inte lätt men för mig verkar det som att själva tillverkningsprocessen skapar en stelhet i designen. Ungefär som att en handdrejad kopp har ett mer levande uttryck än en masstillverkad kopp, hur käckt det tryckta mönstret än kan vara. Det magiska med den perfekta imperfektionen som jag skrivit om tidigare.
Så det är nog helt enkelt så att jag ser rosetten som en nödvändig del av gitarren och därmed är det en självklarhet att jag bygger den själv så att jag får den som jag vill ha den. Jag är tjurskalligt dålig på att kompromissa helt enkelt. Jag antar att det har med stolthet att göra, i mitt fall såsom i Fletas’ och Romanillos’.
Leave a Reply