”Passion is one great force that unleashes creativity, because if you’re passionate about something, then you’re more willing to take risks. ” Yo-Yo Ma
Som allt annat i livet handlar grunden i gitarrbygge om vardagsprocedurer, rutiner som skapar basen för de större äventyren. Precis som god sömn och regelbundna måltider gör att man har större ork ger goda arbetsrutiner och en väl uttänkt metod förutsättningar för bra resultat i gitarrbyggarverkstaden. Men strävar man bortom det vardagliga krävs mer än så, nämligen att man tar risker, att man vågar sig in i det icke fullständigt kontrollerade för att där med hjälp av erfarenhet, uppövad skicklighet, intuition och en smula tur hitta dolda synergieffekter, äventyr utanför vardagen eller gitarrer utöver det vanliga. Den engelska möbeldesignern David Pye har skrivit om ”workmanship of risk” i några av sina berömda böcker. Från Wikipedia:
The Nature and Art of Workmanship, 1968 (ISBN 1-871569-76-1)
One of Pye’s most well-known concepts is ”the workmanship of risk”, by which he means ”workmanship using any kind of technique or apparatus, in which the quality of the result is not predetermined, but depends on the judgment, dexterity and care which the maker exercises as he works (The Nature and Art of Workmanship, p.20).
Varje gång man lämnar den kända stigen tar man en risk. Likaså varje gång man prövar något nytt, varje gång man trevar in i det okända eller använder arbetsmetoder där resultatet inte är garanterat utan mer avhängigt utövarens skicklighet. Jag skulle vilja påstå att gitarrbygge på hög nivå förutsätter risktagande. Det handlar inte bara om att hitta ett vackert uttryck med hjälp av det rent hantverksmässiga utförandet av detaljer istället för det nu alltmer vanliga maskinstyrda med hjälp av mallstyrda maskiner, CNC-fräsar med mera.
Den riktigt stora utmaningen ligger i att hitta varje gitarrs individuella röst, att låta de individuella trästyckena och gitarrdesignen tillsammans hitta sin optimala balans. Jag har tidigare på denna blogg skrivit om akustiska synergier så jag ska just nu inte i detalj gå närmare in på det arbete som går ut på att avstämma gitarren till bästa möjliga kombination av resonanser, men det är naturligtvis detta arbete som jag syftar på. För att varje gitarr ska kunna bli så bra som möjligt måste man våga riskera att förstöra den genom att råka ta bort för mycket trä under avstämningsarbetets gång. Så länge som det finns trä finns det hopp, men när trät väl är borta är det för sent att ångra och gitarren kan mycket snabbt tappa sin tonkvalitet. En skrämmande arbetsuppgift, eller hur? Utan ett passionerat förhållande till gitarrer och gitarrbygge är detta inget man frivilligt utsätter sig för. Kostnaden för ett misslyckande är ju så stor. Inte desto mindre är denna risk något man måste lära sig att hantera och leva med om man vill utveckla sin förmåga och kreativitet som byggare och nå längre än att bara upprepa samma generaliserade recept om och om igen. Att koka soppan efter recept men aldrig avsmaka den för att kunna bättra på sälta och kryddning är ingen rimlig metod för den passionerat ambitiöse kocken. I detta avseende liknar faktiskt gitarrbygget gastronomin. De höga konsterna beröra varandra!