Om ett träd faller…

Om ett träd faller…

posted in: Artiklar | 0

Artikeln nedan må vara över tjugo år gammal vid det här laget men som de flesta nog vet vid det här laget är ämnet bara alltmer skriande aktuellt. Den 2 Januari 2017 infördes begränsningar för hur ALLA Dalbergia-arter (indisk jakaranda, cocobolo, madagaskar rosewood m.fl.) ska hanteras kommersiellt. Samtliga är nu upptagna på CITES-listan. Dock är det fortfarande bara Rio jakaranda aka Brazilian rosewood som står i appendix A, dvs den mest skyddade kategorin. Alla de övriga arterna får fortfarande användas, dock endast under vissa förutsättningar. Information om detta går att finna på Jordbruksverkets hemsida: http://www.jordbruksverket.se/

 

 

  

Om ett träd faller


Av Michael Wright, översättning från engelska Per Hallgren

Från  Acoustic Guitar No.19 Juli 1993

   Är du delansvarig för skövlingen av regnskogarna? Om du är som de flesta gitarrister hajar du antagligen till inför en sådan fråga. Men om du spelar gitarr befinner du dig faktiskt mitt uppe i en ”grön strid” om skogarna och är tydligt inblandad i kampen för vår planets överlevnad. Det finns numera till och med en internationell överenskommelse, kallad CITES, som bevisar det.

   I ett nötskal, förbjuder CITES (the Convention on International Trade in Endangered Species) all internationell handel med Rio jakaranda (Dalbergia nigra) huggen efter 11 juni 1992 samt även föremål tillverkade av det träslaget, till exempel gitarrer. Vidare kan inte en gitarr som innehåller delar av Rio jakaranda och som är byggd före detta datum säljas utan dokumentation och ett tillstånd från myndigheterna i USA och eventuellt även från det land till vilket gitarren skall säljas. En del länder tolkar till och med denna lag så att även personliga ägodelar inräknas. I sådana fall finns risken för en gitarrist att få sin gitarr konfiskerad vid gränsen om inte dokumentation och rätt tillstånd finns.
Hur kan något så vänligt och naturligt som en gitarr vara inblandad i dessa globala frågor? Givetvis är det den akustiska gitarrens ”naturlighet” som är det enkla svaret på den frågan. Akustiska gitarrer har av tradition byggts av naturprodukten trä, och gitarrbyggare har funnit att sällsynta tropiska träslag som Rio jakaranda och Honduras mahogny erbjuder en önskvärd kombination av användbarhet, tonproduktion och skönhet. Problemet är att dessa träslag i en del fall nästan är utrotade och att fällningen av dem avsevärt bidrar till den förstörelse av regnskogen som äger rum runt om i världen.

   Precis som när vi utför vardagliga sysslor såsom att slänga sopor eller tanka bilen blir vi delaktiga i större miljöproblem då vi sätter oss ner för att spela vår favoritetyd av Villa-Lobos.

   Kalhuggningsproblematiken

   Gitarrens koppling till förstörelsen av regnskogarna är ännu en aspekt av hur mänsklig misshushållning av naturresurserna hastigt närmar sig ett climax. Att forma framtiden utifrån världens nästan hopplöst komplexa politiska och ekonomiska strukturer blir inte lätt.

   Låt oss för tillfället åsidosätta den totala avskogningsproblematiken och bara betänka hur sällsynta de tropiska träslagen är som används inom gitarrbygget. Till exempel, på en två till fyra tunnland stor areal med regnskog finns det kanske bara ett tillräckligt stort och gammalt mahogny eller jakaranda träd. I jakarandans fall, som är hemmahörande i kustskogarna i Amazonas, uppskattas det att bara 64,000 kvadratkm numera återstår av den vidsträckta 1310,000 kvadratkm stora skog där jakaranda en gång växte. I endast en liten del av denna spillra kan jakarandan fortfarande växa, och bara omkring 64 kvadratkm är naturskyddat område. Undersökningar pågår för att utreda hur stor den verkliga skadan är, men vi vet redan att Dalbergia nigra är mycket allvarligt hotad, om inte redan genetiskt utrotad.

   Traditionellt är en viktig del av problematiken kring sällsynta och värdefulla träslag som jakarandan hur man skall skörda träden. Oturligt nog är sällan den skog som omger dessa träd särskilt attraktiva. Därför är den vanliga skördemetoden att hitta ett eftertraktat träd, röja en väg till det, fälla det och sedan släpa det ut för bearbetning.

   Detta förstör stora mängder skog bara för att få tag i ett träd. Men situationen är ännu värre. De flesta regnskogarna finns i u-länder som har massor av lövträ men inte särskilt många storindustrier. Skogsbruket representerar en viktig inkomstkälla för regeringarna i dessa länder som har få andra stora industrier att lita till.

   Vidare är skogen, eftersom den på båda sidor om vägen inte är värdefull för den internationella trähandeln, ivägen. Eller som Dick Boak från the Martin Guitar Company uttrycker det, ”Marken som träden växer på är mer värdefull än träden i sig själva”.

   I många fall följer småbönder i kölvattnet på skogsarbetarna som röjde vägen till det gamla jakarandaträdet. De kalhugger stora ytor av regnskogen så att de får betesmarker för den boskap som de sedan säljer till köttindustrin. Eller också kan de under några år odla jorden och nödtorftigt få bröd för dagen tills jorden är utsugen på växtnäringsämnen eller har eroderat så att de måste flytta vidare och röja ny mark.

   Så vad kan göras? Bland de första röster som höjdes till varning fanns, naturligtvis, en del mer radikalt orienterade miljöorganisationer. Deras svar var att uppmana till bojkott av tropiska träslag. Detta verkar vid första anblicken att vara vettigt, men om följderna av en bojkott synas mer ingående är den lösningen inte lika enkel.

   För det första är skogsindustrin, som givetvis omspänner mer än bara gitarrtillverkning (allt från papper till plywood till båtar till möbler till hus) beroende av produkter från regnskogen. Att beröva industrin dessa källor till material tvingar dem endast till att söka någon annan stans. Dessutom kan hela regeringar och nationers ekonomier hotas om inkomsterna från skogen uteblir. Och slutligen, en bojkott skulle innebära ännu färre motiv för människor att skydda den skog som finns kvar, trycket skulle öka att hugga ner skogen för att t.ex. skapa betesmarker och därigenom faktiskt accellerera regnskogens förstörelse. Detta är dominoteorin med råge.

   Andra mer moderata röster säger , ”Ok, låt oss gå över till att använda produkter endast från tempererade skogar och således rädda regnskogen”.

   Men denna lösning har samma netto-effekt som en bojkott av tredje världens ekonomier samtidigt som trycket på regnskogarna inte minskar. Och tempererade skogar, som de i USA, vårdas inte heller särskilt väl. John Curtis, en delägare i the Luthier’s Mercantile trähandel och en aktivist i striden om skogarna uttrycker det såhär:”Regeringar är de sämsta på att sköta skogarna; allt de vill ha är ekonomisk vinst. I USA bestämmer kongressen (ett gäng stadsbor) den tillåtna årliga huggningen, vilken vanligen är tre gånger så stor som till och med åldersstigna läror säger är ekologiskt rätt. Och dessutom väljs politiker på fyra år medan en skog behöver en 75-års cykel”.

   Den tempererade skogens öde har en lika direkt inverkan på gitarrbygget som regnskogens, därför att det tonträ som erbjuder störst styrka och tonproduktion som gitarrlock är inte från tropiska träslag utan tempererade såsom gran och ceder. Det bästa trät kommer från gamla träd, 500-1000 år gamla. Dessa träd huggs ner i våra skogar i en fenomenal takt. Till gitarrlock? Nej, till pappersmassa. Eller i en del fall, på grund av en gammal överenskommelse med Japan, för att täljas till ätpinnar. Dessa träd lever i tusen år inte för att göra ljuv musik utan för att sluta sina dagar som förpackningar eller som ett verktyg att äta sushi med.

   Har du fått huvudvärk än?

   Lyckligtvis, med bara 10, 20, 30 år regnskog kvar, fick några andra huvudvärk av detta problem och bildade 1990 en organisation som de kallade the Woodworkers Alliance for Rainforest Protection (WARP). WARP fick miljöaktivister, affärsfolk, designers, och träarbetare att för första gången samlas gemensamt kring problemet. WARP utgör ett forum för debatt bland sina många olika medlemmar och försöker att utbilda så många människor som möjligt, särskilt de som arbetar med trä, i problemets stora omfång. Resultatet har blivit ett nästan exempellöst samarbete mellan olika intressen, och en samstämmighet i att det är dags att börja hantera denna så värdefulla resurs på ett vettigt sätt nu.

   Självklart har ett problem med en sådan komplexitet ingen enkel lösning, men de flesta inom WARP är överens om att det bästa svaret ligger i smartare och mer uthållig resurshantering. Som du kanske redan gissat finns det ingen överväldigande enighet i hur detta skall åstadkommas, men generellt sett betyder uthållighet i detta fall tre saker: utveckling av skogsbruksmetoder som är mindre destruktiva för regnskogens infrastruktur så att återväxten inte hämmas; uppmuntring av efterfrågan på de andra tropiska träslagen som omger de mer eftertraktade arterna så att mer av de fällda träden används produktivt; och att försöka hålla priserna på timret tillräckligt högt för att uppmuntra en känsligare skogshantering snarare än kalhuggning för andra syften.

   Hittills har de ansträngningar som aktivisterna har gjort mycket syftat till att skapa enhetliga kriterier för att kunna certifiera timmer som varande från uthålligt hanterad skog. Precis som inom andra områden med miljöanknytning, säljer alla man frågar trä från ”uthålliga” källor. Så snart som man kan komma överens om vilka kriterier som skall gälla kommer det dock att vara möjligt att köpa trä med certifikat som visar att det kommer från uthålligt hanterad skog. Således kommer den som köper trä att kunna ta sitt ansvar för att både skydda regnskogen och sin egen fortlevnad.

   Uthålliga lösningar

   Det är kanske redan för sent för sådana arter som Rio Jakaranda, men det finns andra uthålliga skogsbruksprojekt som verkar lovande.

  Det mest kända exemplet finns i Indien, det land som producerar majoriteten av världens jakaranda och som noggrant kontrollerar avverkning och försäljning. Mycket lite vild indisk jakaranda existerar numera, och att fälla dessa träd är olagligt. Men träden är under uppsikt, och så fort som det blir ett vindfälle, ett träd som fälls av storm, blixten, eller hög ålder, auktioneras det ut av myndigheterna för att grovbearbetas av något företag i Indien innan det exporteras. Företag som t.ex. Martin har ombud i Indien som hjälper dem att få tag på dessa stockar.

   Förutom vindfällena kommer mycket av den indiska jakarandan från träd som använts som skuggträd på té-plantagerna. Då jakarandaträdet är ungefär 20 år planteras en ung planta bredvid det; 20 år senare fälls det då 40 åriga trädet och säljs, och en ny planta sätts på det gamla trädets plats. Detta uthålliga skogsbruk förmår producera goda, pålitliga och förnyelsebara tillgångar av indisk jakaranda.

   I Latin Amerika är ett dussin olika skogsbruksprogram på gång. Det förmodligen mest kända är Yanesha kooperativet i Peru, vilket var det som ursprungligen inspirerade till bildandet av WARP. I Yanesha fälls skog i icke angränsande kalhyggen stora som en fotbollsplan ungefär. Denna hyggesstorlek tillfogar relativt liten skada på skogen och tillåter naturlig återväxt nästan omedelbart.

   Dessutom, istället för att bara använda det mest eftertraktade virket, fraktar man allting till kooperativet och grovbearbetar trät för försäljning. Det är givetvis en utmaning att hitta en marknad för de mindre kända träslagen och ändå få ett pris som ger hela verksamheten lönsamhet. Denna metod har visat sig mycket lovande. Yanesha kooperativets skog innehåller visserligen ingen jakaranda men ett antal andra fina träslag har redan exporterats för användning inom gitarrbygget.

   Dessa och andra uthålliga skogsbruksprojekt visar att det finns hopp. Men bara när konsumenter, inklusive gitarrister, efterfrågar trä från certifierat uthålligt skogsbruk kommer sådana metoder bli lönsamma nog för att bedrivas av de större skogsbolagen.

   Framtiden för gitarrer

   Bortsett från de potentiellt allvarliga innebörderna i CITES avtalet, är det inflytande regnskogskrisen har på gitarrbyggare och gitarrister mer symbolisk än praktisk, åtminstone än så länge. Icke desto mindre bestäms den framtida riktningen inom gitarrbygget av vad gitarrköparen väljer att köpa eftersom han eller hon är den slutliga konsumenten.

   Även om det är sant att gitarrbyggare inte längre lagligt kan köpa nyligen fälld Rio jakaranda har de flesta enskilda byggare som jag har talat med lagrat tillräckligt med jakaranda från tiden före CITES för att räcka resten av deras karriär. Om du nödvändigtvis måste ha en gitarr med Rio jakaranda bör du inte ha några större problem att finna en. (Du kan kanske ha problem att betala en emellertid, och bli inte förvånad om priset börjar stiga snart.) Och som vi har sett finns indisk jakaranda från uthålligt skogsbruk i goda mängder, trä som många större tillverkare länge har använt.

   Medan en del byggare lättsinnigt rycker på axlarna och säger ”jag har tillräckligt” tar andra, både stora och små, tag i problemet. Av de stora är t.ex. Martin, kanske världens största och mest berömda tillverkare av akustiska gitarrer av hög kvalitet. Om någon skulle vara intresserad av att bevara status quo borde det vara Martin, men istället har de i åratal på många olika nivåer arbetat för en positiv förändring.

   På en mera filosofisk nivå har Martin aktivt uppmuntrat forskning om alternativa material för en alternativ gitarrdesign, både på egen hand och av oberoende forskare. Sedan lång tid tillbaka har Martin köpt jakaranda ”enligt reglerna”, vilket de också uppmanar till., och företaget är mycket entusiastisk inför utveckling av uthålligt skogsbruk och en enhetlig certifiering för att bevisa det.

   Trähandlare har uppmuntrats till att söka miljövänliga källor. ”Vi har inget emot att till och med betala mer för trä”, säger Martin’s Dick Boak, ”om vi vet att den extra kostnaden går till att skydda skogen och utveckla ett uthålligt skogsbruk”. Martin återanvänder också överblivna bitar av fint trä genom att sälja dem till hantverkare snarare än att slänga dem tillsammans med det övriga skräpet.

   Vad som är nästan mer viktigt på en praktisk marknadsnivå, är att Martin har introducerat sitt ”Guitar of the Month program”, en serie dyra gitarrer i begränsad upplaga, som till viss del innehåller alternativa träslag. Delvis på grund av program som detta är det inte ovanligt att finna gitarrer gjorda koa istället för jakaranda, eller med bearclaw-gran i locket (små oregelbundenheter i granens struktur som efter en björns klor. översättarens anm.) vilket tidigare ansågs vara ett kosmetiskt fel (icke akustiskt) men som nu anses vara mycket vackert.

   Förvänta dig att finna ännu fler alternativa material i framtiden, inklusive syntetiska material som t.ex. phenolic i stället för ebenholts i greppbrädor, och kanske andra exotiska träslag som t.ex. cocobolo, ziricote, wenge, bubinga eller padouk, för att bara nämna ett fåtal möjliga. Men det är ändå så att, som Martin’s Dick Boak varnar för, ”problemet med alternativa träslag som är bra till gitarrer är att de, precis som jakarandan, är sällsynta och ibland hotade, eller ibland närmar sig hotad status”.

   Ett annat problem är gitarristers konservativa smak. Martin har utfört undersökningar med gitarrister där gitarrer med alternativa träslag entusiastiskt har accepterats ända tills de har förevisats skillnaderna. De har då tenderat att ändra sig och föredra traditionella material. Men i allmänhet har resultaten av Martin’s experiment varit positiva med gitarrister som godtagit de alternativa materialen och köpt gitarrerna. Martin’s taktik har visat sig vara både miljömässigt ansvarsfull och en god affär.

   Bland de små tillverkarna finns enskilda hantverkare såsom Dave Maize från Ashland, Oregon, som annonserar om sina ”Earthtone Guitars”, gjorda av icke hotade träslag. ”Jag anser”, förklarar Maize, ”att varifrån trät kommer är lika viktigt som hur det ser ut och låter”. I sina instrument använder Maize en kombination av alternativa material och traditionella träslag erhållna från icke traditionella källor. Alternativa material omfattar träslag såsom ziricote till greppbrädor från ett speciellt skogsvårdsprojekt på Yucatan, eller spektakulärt mönstrad black walnut från den amerikanska nordvästkusten.

   Ett av Maize’s mer traditionella material är Honduras mahogny tagen från träd som fällts av tropiska stormar eller dödats av eld. Till och med hans black walnut kommer från träd som dött av torka eller sjukdom. På senare tid har hans gran kommit från spillbitar inom pianotillverkningen, trä som annars hade slängts om det inte varit stort nog för gitarrer. Hans kanske mest spännande förvärv är räddandet av redwood som hade använts i åratal som delar i en torkugn på en brädgård. ”Oavsett hur mycket man använder spelar det roll varifrån trät kommer”, säger Maize.

   En annan smart träkälla som nu nyttjas av en del byggare är förresten återanvändning av tätvuxen gran som en gång användes så mycket i lax-fällor över hela norra stillahavskusten.

   Så här långt kan Maize berätta om en stadig kundström, ett bevis för att åtminstone en del gitarrister bryr sig om de mijömässiga aspekterna.

   Vad bör du göra?

   Bör du skämmas över din kärlek till din vackra jakarandagitarr? Svaret på det beror på din egen personliga ”gröna intelligenskvot”.

   Gitarrbygge representerar verkligen en ganska liten del av det globala problemet, om än ganska synligt. En enda trästock kan producera hundratals gitarrer, och huvudelen av ansvaret för rovdriften i de tropiska skogarna kan överlastas på den större träindustrin, så som möbel och papperstillverkning. Eftersom många gitarrbyggare redan har trä lagrat från träd huggna för länge sedan vore det ett stort resursslöseri att bara låta det förfaras.

   Det finns alltså inte några lättvindiga slutsatser att göra angående gitarrbygge och förstörelsen av regnskogen. Men att helt enkelt bli medveten om problematiken är första steget mot positiv handling. Om du vill ha traditionella material i din gitarr kan du köpa instrument gjorda av trä från uthålligt skogsbruk. Om du är villig att öka din vidsynthet kan du också fundera på gitarrer av alternativa material.

   Våra erfarenheter av elfenben utgör en intressant parallell till det som nu händer Rio jakaranda. Som gitarrbyggaren R.E.Bruné förklarar: ”Förr innehöll alla fina gitarrer elefenben. Sedan blev folk medvetna om hotet mot den afrikanska elefanten. Idag är det fortfarande inga problem att få tag på elfenben, men det är ont om gitarrister som vill ha elfenben på sina gitarrer därför att de förstår vad det innebär. Det är inte ‘politiskt korrekt’.”

   Oavsett om du rörs av föreställningar om ”politisk korrekthet” eller inte är det dock oomtvistbart att du håller en liten del av regnskogens öde i din hand om du spelar gitarr.

Leave a Reply