När jag för många år sedan studerade socialantropologi fastnade ett citat från en fältstudie i mitt minne. Då antropologen Bronisław Malinowski i början av 1900-talet samtalade med människor på Trobriandöarna, lär en av de infödda ha sagt: “När missionärerna kom, lämnade andarna öarna”. Jag minns att jag drabbades av detta citat. Inte som en exakt historisk sanning, utan som en bild av vad som händer när en annan världsbild och verklighetsuppfattning plötsligt kastar sitt ljus över en tidigare, mer mytologisk förståelse av verkligheten. I det ögonblicket försvinner något: inte nödvändigtvis det sanna, men det magiska, det mytiska, ibland till och med det meningsbärande. Det är en bild av hur en ny rationalitet kan upplösa det magiska, och samtidigt ta något ifrån oss. Inte nödvändigtvis sanningen – men känslan av att vara omsluten av mysterium, sammanhang, själ.
Kanske är det märkligt, men detta citat har återvänt till mig på sistone – när jag tänkt på gitarrer och gitarrbygge i vår moderna tid.
Det finns något djupt vackert i traditionellt instrumentbygge. Det är ett hantverk som bärs av erfarenhet, intuition och en nästan rituell känsla för materialets egenskaper – träets förmåga till resonans, hur limmet sammanfogar, lacken förädlar. Många av dessa uppfattningar fördes vidare från mästare till lärling, från generation till generation och en del gitarrbyggare håller fast vid de äldre idéerna än idag, inte bara som tekniska teorier, utan som identitetsbärande myter – en del av ett kulturellt arv. Men de är inte alltid sanna. Åtminstone inte i strikt vetenskaplig mening.
Idag har vi mätmetoder som tidigare gitarrbyggare bara kunde drömma om. Med hjälp av frekvensanalys, modalanalys, datorstödd simulering och högupplösta spektrogram kan vi analysera hur olika material, ribbningar och konstruktioner påverkar ljudet. Vi kan mäta gitarrens respons, identifiera dess resonansmönster. Alltsammans, eller delar av dessa mätmetoder, kan användas för att optimera effektiviteten hos gitarren, öka volym och projektion samt förhoppningsvis parera för de vargtoner som alltid riskerar att uppstå i responsiva gitarrer.
Det är här parallellen till Trobriandcitatet blir tydlig: när vetenskapen – missionären i detta sammanhang – kommer med mätdata, modalanalys och frekvensspektra, börjar andarna – de poetiska men kanske missvisande förklaringarna – försvinna. Det är inte alltid populärt. Många upplever att något går förlorat: själva känslan i att bygga, känslan av att intuitivt förstå materialen, känslan av att höra gitarrens personlighet, mystiken, magin, den hantverksmässiga kunskapen som inte kan förklaras med formler.
Mellan det mer vetenskapligt förklarade och det mytologiska finns alltså en spänning, men det finns också en möjlighet till samverkan. Vetenskapen kan lyfta hantverket men behöver inte ta död på det. En skicklig gitarrbyggare som använder både örat och instrumentanalysen står inte i motsättning till traditionen – hen för traditionen vidare, men med fler och skarpare verktyg. Det kanske inte är ett antingen eller. Vetenskapen behöver inte ta bort gitarrens själ – den erbjuder bara en bredare förståelse för hur den sjunger. En gitarrbyggare som förstår hur en viss ribbning påverkar frekvensresponsen har inte mindre konstnärlig frihet – tvärtom. Det är som att en målare plötsligt får tillgång till fler färger.
Men det ligger också en fara i att ha en övertro till detta nya. Kan vi verkligen mäta och förstå allt som vibrerar, sjunger och låter i en gitarr? Jag tror att vad som behövs för att bli en riktigt skicklig byggare är också en djupare förståelse av var det mätbara upphör att spela roll och det intuitiva tar vid. Skillnaden mellan en bra gitarr och en som är riktigt riktigt bra, ja magisk för att använda ett mystifierande uttryck, är att det finns en alldeles särskild synnergi mellan de olika vibrerande delarna i gitarren som kan lyfta instrumentet till en nivå som är extraordinär och utöver det normala. Detta tror jag är svårt att mäta. Det är något vi byggare fortfarande behöver lära oss att intuitivt känna oss fram till.
Att bygga instrument är alltså inte ett val mellan tradition och vetenskap – det är en möjlighet till dialog mellan de två världarna. En gitarrbyggare som använder både intuition och mätdata behöver inte vara mindre konstnärlig. Tvärtom – hen är bättre rustad att förstå varför gitarren svarar som den gör, och därmed också friare och bättre rustad att forma ljudet efter sin vision, men inget hindrar att samtidigt behålla lyhördheten och den intuitiva känslan för detta mystiska som sker när de olika resonanserna i gitarren plötsligt reser sig som en stark enad kraft och talar med en röst, en ande som gör denna hög av träbitar till något som nästan känns levande. En gitarr, men också något mer. Något som faktiskt bäst bara kan beskrivas med känsloladdade och mystifierande ordalag.
Leave a Reply