Under nästan fyrtio år som gitarrbyggare har jag haft förmånen att följa branschens utveckling på nära håll. En av de mest genomgripande förändringarna under den här tiden är hur internet på relativt kort tid har påverkat både marknaden och själva hantverket.
Tidigare såldes gitarrer främst direkt till gitarristen eller via handlare. Det byggde på personliga möten – att kunden fick känna, spela och uppleva instrumentet i fysisk form. Oavsett om gitarren köptes direkt från byggaren eller i butik, var det en självklarhet att den provspelades och bedömdes med öron, händer och kropp. Gitarristen bedömde instrumentet utifrån sina egna upplevelser, både akustiskt, speltekniskt och musikaliskt. Idag ser det annorlunda ut. Gitarrer marknadsförs och säljs i allt större utsträckning via internet, och plattformar som Instagram och Youtube har blivit centrala verktyg för att nå ut.
Instagram domineras av det visuella. Det innebär att gitarrers egenskaper ofta omprioriteras för att fånga uppmärksamhet i ett konstant flöde av bilder och korta videor. Det estetiska – särskilt det som sticker ut – lyfts fram, medan de musikaliska och akustiska kvaliteterna får stå tillbaka. Enkel, avskalad design förlorar lätt sin plats i rampljuset när mediet främst konsumeras på små mobilskärmar, ofta utan bra ljudåtergivning.
På Youtube ges mer utrymme åt ljud, men med sina egna begränsningar. Gitarrer presenteras och recenseras av skickliga gitarrister, ofta med professionellt producerade videor. Det ger förstås ett första intryck, men att fatta ett köpbeslut baserat på hur någon annan spelar – genom redigerat och processat ljud – är i mina ögon ett märkligt sätt att välja ett så personligt instrument. Inspelat ljud är trots allt just det: inspelat, redigerat och förmedlat genom andras händer.
De stora internethandlarna riktar sig till en global marknad. Genom sina digitala skyltfönster – hemsidor, Youtube, Instagram – kan de nå hela världen. Fysiska butiker har i många fall blivit sekundära. De ambitiöst producerade videorna som följer varje instrument skapar visserligen en stark presentation, men också en förändrad ekonomisk verklighet. Handlarna har växt sig starka och tar idag en allt större andel av försäljningsintäkterna. Gitarrbyggare har, i takt med ökad konkurrens, blivit alltmer beroende av att synas via dessa aktörer. Och även om handlarnas produktionskostnader ökat något, är det fortfarande byggaren som står för den största arbetsinsatsen – utan att alltid få en motsvarande del av vinsten.
Det är inte ovanligt att handlaren tar närmare hälften, ibland mer, av det slutliga priset – trots att det är byggaren som lagt månader av arbete och erfarenhet i varje instrument – en tydlig bild av maktförhållandena. Priserna går upp, men det gagnar varken oss som bygger eller kunderna som köper.
Så även om internet har öppnat många dörrar, har det också skapat nya utmaningar. Det är förstås självklart att vi som bygger gitarrer använder de kanaler som finns – vi vill nå ut, synas, leva vidare som yrkesutövare. Men samtidigt skaver det. Att köpa ett instrument är ett beslut som rör kropp, känsla och personligt uttryck. Att fatta det beslutet genom en skärm, med någon annans händer på strängarna, känns för mig främmande. Det handlar ju om ett musikinstrument!
Jag har levt med trä, ton och hantverk i större delen av mitt liv. Och ofta undrar jag: hur bevarar vi gitarrens själ i en tid där presentationen ibland tycks ha blivit viktigare än den personliga upplevelsen? Kanske handlar det inte så mycket om att motarbeta utvecklingen som att ständigt påminna om det som fortfarande inte kan digitaliseras – känslan i handen, tonen och musiken i rummet, resonansen mellan människa och instrument.
Leave a Reply