Gitarrens fyra grundpelare

Gitarrens fyra grundpelare

posted in: Artiklar | 0

När man som byggare försöker bena upp gitarrens olika egenskaper för att lite mer medvetet styra klang och respons är det svårt att inte tycka att fyra speciella egenskaper är oerhört centrala i hur en gitarr låter och känns att spela på. Vad som är en bra gitarrklang har naturligtvis alltid ett visst mått av subjektivitet, men om någon av dessa fyra är outvecklad eller i obalans med de andra tre resulterar detta i ett sämre instrument. Jag tror att det råder en ganska stor enighet om detta bland de flesta gitarrister. Dessa fyra är således mycket viktiga att behärska när man bygger en gitarr.

 

Sustain

Långt bak i huvudet har jag ett minnesfragment av en historia om Georg Bolin och Andrés Segovia, 1900-talets kanske största och viktigaste gitarrvirtuos. Enligt denna, om nu mitt minne är korrekt, lär Bolin frågat Maestron vad han skulle önska att det fanns mer av i en gitarr. Segovia svarade då att han gärna skulle ha en längre klang i instrumentet, att inte tonerna dog ut så snart. Om denna berättelse är sann är det  inte långsökt att tänka att detta möte med Maestron var med och utformade Bolins omvittnade tonideal med den långa tonen, den långa sustainen, som han skapade med sina tjocka styva lock. Jag håller med. I en klassisk gitarr får inte tonen dö ut för fort. Jag håller med, men bara med några viktiga reservationer. Sustain (detta engelska ord verkar ha tagit plats även i svenskan som den korrekta benämningen på gitarrtonens längd) är inte helt okomplicerat som begrepp. Det är inte så att all sustain är likvärdig. En fem sekunder lång ton i en gitarr kan upplevas mycket olik en fem sekunder lång ton i en annan gitarr, inte bara för att klangkaraktären kanske är olika utan för att just känslan i sustainen skiljer sig åt. Varför är det så? Jag ska försöka ge ett svar på den frågan.

Sustain kan definieras som den tid som gitarrtonen är hörbar. Det skulle komplicera diskussionen en hel del om vi förde den på en mer ”fysikalisk nivå”, inte bara hur vi upplever det, för örats olika känslighet för höga och låga frekvenser innebär att toner med samma energiinnehåll är hörbara vid olika decibelnivåer, men låt oss hålla oss på en mer vardaglig och lite förenklad nivå. När allt kommer omkring är det ju tonernas musikaliska värde som intresserar oss. Det vi upplever.

För att föra denna diskussion vidare behöver jag dock införa begreppet akustisk impedans. Denna innebär, något förenklat, att det finns en tröghet, ett motstånd, för en ljudvåg då den passerar från ett medium till ett annat, till exempel från en gitarrsträng till locket, från locket till sargen eller luften, osv. Ju större skillnad det är i massa och/eller styvhet desto högre impedans. Vid hög impedans bevaras mer av energin i det första systemet, dvs strängens rörelse reflekteras till större del tillbaka in i strängen då den möter locket. Vid lägre impedans övergår mer energi till det andra mediet, dvs locket, så att strängen snabbare dräneras på energi. Men locket vibrerar å andra sidan mer.

Vi kan här tydligt urskilja två olika metoder att skapa lång sustain i en gitarr. Ett sätt är att göra impedansen låg i locket och därigenom snabbt skapa en stark ljudnivå som visserligen klingar av snabbt men ändå tack vare den höga energinivån i början ger en hörbar ton under en viss tid. Det andra sättet är att göra impedansen hög och därigenom bara långsamt låta strängens energi läcka ut i locket. Denna metod ger en låg ljudnivå som klingar av långsamt. En alltför låg impedans har en tendens att ge gitarren en oattraktiv banjoliknande ton, å andra sidan ger en alltför hög impedans en så tyst gitarr att den är ointressant av den anledningen. I verkliga livet arbetar nog de flesta gitarrbyggare med impedanser som är mindre än extrema.

Hur man bygger locket kan sägas utgöra själva utgångspunkten för den strategi gitarrbyggaren väljer för att skapa sustain, för självklart spelar det roll hur övriga delar av gitarren är utformade. Hela gitarren är ett akustiskt system där de olika delarna samverkar till att skapa tonen. Man bör  med andra ord låta bottnens och sargens utformning vara med och balansera lockets impedansegenskaper så att gitarren fungerar bättre som helhet. Ett lock med låg impedans kan lämpligen kombineras med sarger och botten av hög impedans och vice versa, ett lock med högre impedans kan kombineras med sarg och botten med lägre impedans. Genom att bygga ett lock med låg impedans och para ihop det med en styv och tung sarg och botten (alltså med hög impedans) kan man bättra på den annars korta sustainen genom att sargen och bottnen inte tar upp någon energi från locket. Den andra strategin är att bygga ett lock med något högre impedans men låta bottnen vara aktiv och vibrerande, dvs. ha lite lägre impedans än i förra exemplet. Den energi som bottnen då tar upp från locket matas i gengäld till viss del tillbaka till locket så att sustainen förbättras. Denna sistnämnda metod är dock svår att lära eftersom det är betydligt känsligare att man får rätt balans mellan lockets och bottnens impedanser och vibrationsmönster. Fel utformat stjäl bottnen energi från locket utan att egentligen ge tillräckligt tillbaka, men hittar man rätt balans uppstår en härlig synergi som får gitarren att blomma ut. Att bygga en gitarr med mycket hög impedans i locket är som jag ser det helt fel väg att gå för att få bra sustain. Det skapar bara ett trögt och dött instrument som ingen vill ha.

En gitarr med lång sustain på vissa toner och kort på andra är naturligtvis inte något som är önskvärt men tyvärr något som ligger inbyggt i gitarren liksom en arvsynd. Det är mycket svårt att bygga en responsiv gitarr där alla toner på greppbrädan klingar lika länge. Det finns flera anledningar till detta. För det första har ju bassträngarna så mycket mer vibrationsenergi än de tunnare och lättare diskant-strängarna. En sträng med mycket energi har lättare att driva ett lock med hög impedans (sett ur strängens perspektiv har alla lock hög impedans). För det andra finns det alltid en risk för ojämn respons eftersom impedansen alltid per definition är som lägst vid gitarrens olika resonanser. Detta innebär att en ton som frekvensmässigt ligger nära en av dessa resonanser lättare får strängenergin överförd till locket. Tonen kan alltså lätt bli annorlunda i sustain och karaktär om inte byggaren hanterar detta genom konstruktionens design och/eller genom avstämning av denna resonans. Enda sättet att bygga en fullständigt jämn gitarr är att bygga den riktigt tung och styv. Helt död med andra ord.

Hittills har jag uttryckt mig som om det är bättre ju längre sustainen är. Detta är egentligen fel. Alltför lång sustain kan göra gitarren svårspelad därför att dess klang blir grötig och kräver mycket dämpning av toner. Å andra sidan kan alltför kort sustain göra stämföring och betoning av melodi svårare. Som allting annat handlar det om tycke, smak och  musikaliskt användningsområde. Vad som är lagom är upp till var och en.

Julian Bream, en annan av 1900-talets största gitarrister, har kallat gitarrtonens avklingande ”the perfect death”. För mig är en starkt levande ton som klingar av in i stillheten betydligt mer intressant än en trög ton som knappast ens fötts till liv innan den långsamt släcks ut. Men att skapa denna levande ton med tillräckligt lång sustain är inte lätt. Det tar lång tid att lära och kräver både erfarenhet och fingertoppskänsla. Lyckas man med det som gitarrbyggare är det dock mödan värt för ihop med bra dynamik är sustainen en av gitarrtonens fyra grundpelare.

 

Dynamik

En av de egenskaper jag värdesätter högst i en bra gitarr är dess dynamik, men det är tyvärr inte alla gitarrer förunnat att byggas så att de har en stor dynamik. Det är snarare tvärtom. Det finns gott om gitarrer med en dynamik som är begränsad, gitarrer som känns platta och som att köra en bil på bara en växel. Detta gäller inte bara de flesta fabriksgitarrer som ofta är för klumpigt byggda och följaktligen är tröga och tysta utan även en hel del handbyggen. Det är svårt att bygga en gitarr så att den svarar redan vid ett lätt anslag men så att den även kan ta emot och förvalta ett starkt anslag utan att man känner att man slår i det dynamiska taket. Gitarren kommer visserligen alltid att vara ett musikinstrument med relativt låg volym och liten dynamik, det ligger i dess karaktär som knäppinstrument, men då är det desto mer viktigt att det åtminstone finns en viss dynamik att använda för att uttrycka musiken. En gitarr med stor dynamik har ju dessutom fördelen att den är möjlig att spelas av alla typer av gitarrister. Både de med ett svagt och de med ett starkt anslag. ”One size fits all” så att säga.

Hur bygger man då en dynamisk gitarr? Jag anser att ”hemligheten” ligger i att göra instrumentet lättdrivet men ändå på något sätt undvika att locket blir överstyrt om gitarren spelas med ett starkt anslag. Detta är ingen lätt uppgift och olika gitarrbyggare tänker säkert olika kring problematiken. Mitt sätt att tänka är att gitarren måste kunna ”expandera” i sitt vibrerande. Den allt starkare vibrationsenergin när man går från svagt till starkt måste kunna tas om hand av instrumentets struktur utan att distorsion uppstår eller att ”det tar stopp” i hur membranen vibrerar. För att låta mer måste gitarrens ljudalstrande delar, locket och bottnen, kunna vibrera med allt större amplitud men också större area. Det måste således finnas en elasticitet i systemet, samtidigt som distorsionen undviks. Nå, detta låter nog bra i teorin men i praktiken är det som sagt svårare.

En viktig faktor i gitarrens dynamiska beteende är strängarna. De måste leverera tillräckligt med energi för att orka driva gitarrens olika membran men får å andra sidan inte ha så stor spänning att de överlastar gitarren; en klar motsägelse med andra ord och således ännu en stor svårighet att bemästra. För att hantera detta krävs att byggaren har stor insikt i vilka delar av gitarren som måste ha en robust stabilitet för att garantera den strukturella hållfastheten och vilka delar som måste vara flexibla och kunna vibrera. Insikten måste även gälla på vilket sätt de olika delarna ska vibrera. En stabil gitarr där inget rör sig är en död gitarr, en där allt vibrerar löper risk att tappa sin välartikulerade ton långt innan instrumentet imploderar av belastningen. Jag vet att det finns ett talesätt som säger att ”den bästa gitarren är den som är så lätt byggd att den nästan, men bara nästan, imploderar, faller ihop, går i bitar av strängdraget”. Detta är en myt och osanning om ni frågar mig. Likaså att ”allt ska vibrera” som jag hörde någon uttala sig. För att gitarren ska kunna vibrera effektivt och utan distorsion måste det finnas en viss fasthet och stabilitet i konstruktionen. Byggarens uppgift är således att maximera den kontrollerade vibrationen i instrumentet så att tonen kommer lätt och välartikulerat vid ett lätt anslag, starkt och välartikulerat vid ett starkt anslag. En sådan gitarr, med stor dynamik, är en fröjd och härlig att spela.

 

Attacken – The Big Bang

I begynnelsen var all energi samlad i en enda punkt innan skaparens finger släppte den lös. Inom loppet av några mikrosekunder bredde den ut sig åt alla håll och gav klang som ljöd bländande högt och starkt. Strax därefter, återigen bara någon mikrosekund, började ljudet formera sig, få en urskiljbar karaktär. Alla de resonanser som i det första momentana ögonblicket ej varit skönjbara annat som en gemensam attack vibrerade nu tillsammans, gav och tog energi från varandra, bildade nu en gemensam kör, fick gitarren att sjunga sin sång som långsamt klingade ut i intet innan skaparen återigen gav kraft åt en ny och allt började om igen.

Ja, så skulle man lite pseudopoetiskt och på skoj kunna beskriva skapandet av en gitarrton. Jag har för mig att jag läst att forskare i detalj har beskrivit The Big Bang, den stora explosion som sägs vara begynnelsen till vårt Universum, in till cirka 0,3 sekunder innan den absoluta begynnelsen men jag känner inte till några motsvarande ansträngningar vad det gäller gitarrtonen. Den är en komplicerad företeelse…

Gitarrens attack, den allra första delen av gitarrtonen under vilken ljudnivån byggs upp till max för att sedan klinga av, är som jag nämnt tidigare en av gitarrtonens fyra grundpelare. I det ögonblick som strängens vibrationsenergi breder ut sig i instrumentet skapas också grunden för dess karaktär. Alla gitarrens resonanser blir exiterade. Vissa av dem är starka och genererar mycket ljud, andra är svagare, men de ingår alla i det givande och tagande av vibrationsenergi som så kallade ”kopplade resonatorer” har. Kopplade resonatorer är vibrerande kroppar som utväxlar energi med varandra. Efter att attacken nått sitt maximum följer sustain-fasen av tonen. Strängens vibrationsenergi läcker genom stallet och sadeln ut i locket och halsen för att sedan avklinga av den friktion som materialet i de olika delarna i instrumentet ger upphov till i vibrationsrörelsen. Under själva attacken är egentligen ingen ren klang urskiljbar, denna hör man tydligt först i sustain-fasen, men attackens karaktär är ändå viktig för hur man uppfattar gitarren. Det man hör i attacken är en slags perkussiv version av instrumentets klang.

Instrumentet kan ha en snabb explosiv attack, en långsamt växande, eller allt där emellan. Det finns en väl etablerad syn på attacken att en långsam attack ger lång och att en snabb ger kort sustain men jag anser att detta är fel. Attacken står inte i självklart motsatsförhållande till sustainen. Inte i praktiken i alla fall. Det är snarare så att gitarrer med långsam attack har en konstruktion som är överdimensionerad. De är så vibrationsovilliga, så tröga, att strängenergin inte orkar driva dem fullt ut. Därför stannar energin kvar i strängen längre än om gitarren vore mer korrekt dimensionerad. En väl avvägd dimensionering av en gitarr låter energin komma till uttryck både som attack och sustain. Balansen mellan de två skiljer sig åt från gitarr till gitarr men bör enligt min mening aldrig vara så att den ena eller andra upplevs som undertryckt. Gitarren är ett knäppinstrument och i ”knäppet” ingår attacken som en självklar ingrediens. Sustainen är det som ger det musikaliska tonmaterialet som gitarristen har att jobba med.

Hur bygger man då in en kraftfull och snabb attack? Som alltid när det gäller gitarrbygge finns inget enkelt svar men en av grundprinciperna är att hålla massan i de vibrerande delarna såpass låg att strängenergin snabbt orkar sätta systemet i vibration. Vissa delar av gitarren är i detta viktigare än andra och kanske viktigast av dem alla är stallet. Detta är ju inte bara den konstruktionsdetalj som strängarna är fästade vid utan också den som är den akustiska förbindelsen, bryggan, the bridge, mellan den vibrerande strängen och de membran som ska sättas i rörelse för att skapa ljud. Hur stallet är utformat i detalj påverkar starkt hur strängenergin fördelas upp mellan lockets resonanser så inte bara en låg vikt är av betydelse utan även rätt dimensioner, dvs. längd, bredd och höjd. Av de membran som ska vibrera är givetvis locket det viktigaste och även här är låg massa viktig för en snabb attack. Det är dock viktigt att locket inte släpps så fritt att vibrationsenergin ger upphov till distorsion. I en flamenco-gitarr släpps attacken friare  än i en klassisk gitarr och detta är en viktig faktor  i klangskillnaden mellan de två gitarrtyperna. En alltför stark attack kan ge en ”banjo-aktig” karaktär i tonen så lagom är som alltid bäst.

 

Klangfärger

Gitarren må vara ett tonsvagt instrument jämfört med de flesta andra men den har en egenskap som i mitt tycke gör den särskilt intressant, nämligen möjligheten att skapa många olika klangfärger. Med hjälp av olika anslagsteknik, anslagsvinkel och var på strängen man slår an kan en stor mängd olika klanger skapas. Gitarren är på sitt sätt en liten orkester i sig. Varierad klang ihop med levande dynamik och tempi skapar djup i musiken.

Jag brukar säga att en bra gitarrklang skapas av tre olika ”tonproducenter” som samverkar, nämligen gitarrbyggaren, strängfabrikanten samt gitarristen. Resultatet av dessa tres ansträngningar, alltså gitarren, strängen och anslaget, måste dock matchas med varandra på ett bra sätt. Det räcker med att en av de tre är fel i kombination med de andra två för att resultatet ska bli otillfredställande. Det behöver inte vara så att någon av de tre är undermålig i sig. Det är kombinationen det hänger på. Fel sträng (men av god kvalitet) på en bra gitarr sänker både gitarren och gitarristen och samma kan uttryckas omvänt. Vad som uppfattas som bra är självklart upp till var och en att avgöra. Att argumentera om god smak är svårt och oftast inte politiskt korrekt. Faktum är dock att jag tycker att stor klangärgsrikedom är en egenskap, en kvalitet. En resurs helt enkelt. Endera finns den i instrumentet i tillräcklig mängd, eller så finns den inte. Men hur stor klangfärgsrikedom vill man ha? Om detta kan man argumentera, men man bör vara medveten om att ju fler klangfärger, ju känsligare instrument, desto mer krävande är det att få till ett bra anslag på gitarren. Var gitarrist bör därför pröva sig fram för att utifrån egen erfarenhet kunna bedöma hur stor klangfärgsrikedom som är passande. Ur min synvinkel, det vill säga den ambitiöse gitarrbyggarens, tycker jag dock att precis som en bra gitarr ska ha stor dynamik, lång sustain och bra attack bör den ha stor klangfärgsrikedom. Dessa fyra är grundpelarna i en bra gitarr!

Hur får man då till en stor klangfärgsrikedom i instrumentet? Enligt min erfarenhet hänger det ihop med att gitarren har en god attack. Inte så att attacken i sig ger möjlighet till många klangfärger utan snarare att den känslighet som krävs för en bra attack också ofta ger klangfärgsrikedom. Nyckelordet är således känslighet; gitarren måste kunna svara bra på olika anslag. Men inte bara känslighet krävs. Gitarren behöver vara övertonsrik. Det är ju endast då paletten med färger blir bred. Jag har tidigare beskrivit hur stor massa i stall och lock är negativt för en bra attack i gitarren. Det samma gäller för övertonsrikedom. Genom att använda material som är lätta och har låg dämpning skapar gitarrbyggaren goda förutsättningar för en rikedom av övertoner. Med hjälp av lockets profilering och dess ribbsystem kan övertonerna styras till den typ av klang byggaren eftersträvar. Självklart är övriga delar av gitarren medverkande i klangproduktionen men locket spelar en central och överordnad roll i hur gitarrens övertonsspektrum ser ut, hur klangkaraktären är med andra ord.

 

Att bygga en gitarr med dessa fyra grundpelare väl utvecklade samtidigt är en balansakt som kräver både omdöme och erfarenhet. Olika parametrar måste vägas mot varandra och girighet efter en viss egenskap straffar sig ofta med sämre resultat när det gäller någon annan egenskap. Gitarrbyggandets konst är att lyhört kompromissa! Och när man väl lärt att hantera denna grund i gitarrklangen är det dags att bygga vidare. Värme, djup, klarhet, tydlighet, projektion, separation, expansion. Listan kan göras lång. Livet är kort.

Leave a Reply