Att bygga en gitarr är att kliva rakt in i ett mysterium – en plats där trä möter ton, där skarpa verktyg möter vag känsla, där kunskap räcker långt men aldrig hela vägen. I början kan det se enkelt ut: man följer ritningar, väljer träslag, hyvlar, slipar, limmar, lackar. Steg för steg. Som ett pussel. Som en lek.
Men ganska snart visar det sig att varje steg rymmer tusen beslut. Varje träbit har sin egen vilja och möjlighet att bidraga till helheten. Och ljudet, det som till sist ska klinga, går inte att helt förutsäga. Resonanserna i instrumentet är som personer i en gruppdynamisk process där byggaren behöver dämpa vissa och be andra stiga fram. Det finns ingen exakt formel som garanterar en förtrollande ton eller en magisk närvaro i instrumentet. Därför blir gitarrbygget mer än ett hantverk. Det blir en gåta. Och det är just där det blir riktigt intressant tycker jag.
Det finns något nästan filosofiskt i detta. En lek har regler. Den har ett mål. Man kan vinna. Man kan förstå. En gåta med en lösning ger oss visserligen tillfredsställelse men blir vi på djupet fascinerade, drabbas vi så att vi fortsätter att söka? Vi förstår hur allt hänger ihop, lägger det till handlingarna och det är väl bra på sitt sätt. Men konsten – den frågar utan att svara. Den öppnar snarare än stänger. En riktigt välbyggd gitarr är inte bara ett vackert ting eller ett fungerande instrument. Den är ett uttryck för något större som knyter an till oss själva: förundran över klangen, känslan i tonen, kroppen som svarar mot ljudet.
En god gitarrbyggare vet detta. Man börjar med förnuft och form, men snart stiger något annat in i verkstaden. Intuition. Lyhördhet. En nödvändig ödmjukhet inför materialet. Man lär sig läsa träet som om det vore ett språk. Man känner med fingrarna, med öronen, ibland ”med magen”. Det går inte att skynda. Gitarren måste få ta plats och tid, växa fram snarare än byggas ihop.
Det är därför en riktigt bra gitarr inte bara är “rätt” byggd och möjlig att mäta– den känns rätt. Den sjunger på ett sätt som inte kan förklaras helt. Och kanske är det just där konsten bor: i det som inte går att reducera till mätbarhet. I det som inte kan replikeras exakt. Två gitarrer byggda på samma sätt, med samma träslag, samma modell och system, kan ändå tala med olika röster. Det är det som gör byggandet till en livslång resa, en ständig upptäckt av samband och synnergier.
Så ja – att bygga gitarrer kan börja som en lek, som en gåta med lösning. Men om man lyssnar noga, om man vågar följa med in i det omätbara bortanför det förutsägbara så förvandlas hantverket till konst. Och där, i mötet mellan det reproducerbara och det oförutsägbara, kan något levande och spännande uppstå. Något som kanske inte går att förklara – men som om man har tur och skicklighet kan kännas och höras i varje ton.
Leave a Reply