Ebenholtsens förbannelse

posted in: Blogg | 0

Det är sant att greppbrädan är utsatt för stort slitage av fingrar, strängar och naglar, och traditionellt har ebenholts använts i finare gitarrer på grund av sin stora hårdhet och motståndskraft mot nötning och slitage. Kanske har också ebenholtsens exklusivitet spelat roll; ett dyrt instrument kräver dyra träslag. Men frågan är om vi har mest nytta av eller besvär att använda ebenholts just där som greppbräda alltså. Av alla träslag som används i en gitarr är ebenholts ett av de mest besvärliga att hantera.  Det rör på sig konstant i stora rörelser och det verkar aldrig ha krympt färdigt. Jag har ofta upplevt att greppbrädor av ebenholts som trots att jag torkat dem i över tio år fortsatt att torka och krympa efter det att jag limmat dem på instrumentet. Så kan det inte få vara, då blir det problem. När vintern har kommit med kyla och torrt inomhusklimat krymper ebenholtsbrädan så att bandstavarna sticker ut på sidorna som vassa törnen. Men vad faktiskt värre är så påverkar greppbrädans rörelse även stränghöjden. Det som händer är att ebenholtsen rör sig mer i längsriktning än vad det övriga halsmaterialet, t.ex ceder eller mahogny, gör. Halsen blir därigenom ungefär som en bimetall som kröker och rätar på sig allt efter klimatet ändrar sig. Bimetallen av temperaturförändringar, gitarrhalsen av förändringar i luftfuktigheten. När det är torrt böjer sig halsen framåt, då det är fuktigt raknar den eller kan till och med få en bakåtböj. Många gitarrbyggare har försökt att kringgå problemet genom att ha olika typer av förstärkningar i halsen.

En dragstång (truss rod på eng.), som numera är att betrakta som standard på stålsträngade och elgitarrer, skulle lösa problemet hyfsat bra men tyngden från en sådan passar dåligt med designen på de flesta klassiska gitarrer och flamencogitarrer. Det är bara på mycket tunga gitarr-konstruktioner en dragstång skulle kunna fungera utan att rubba eller förstöra den akustiska  och viktmässiga balansen i instrumentet.

En kolfiberstång är visserligen oerhört stark och styv, många gånger styvare än stål per viktenhet, och den är inte så tung som en dragstång, men de hygroskopiska krafterna i trät är mycket mycket starkare. Det sägs att forntidens människor i Egypten sprängde sten med hjälp av torkade grönsaker. Man borrade hål i sandstenen som sedan fylldes med de torkade grönsakerna. När vatten hälldes på dessa svällde de och sprängde stenen. Att tro att det går att tämja kraften i en ebenholtsbräda  enbart med ett styvt material är därför tämligen naivt. Jag har försökt så jag vet. En kolfiberstång fungerar inte. En sådan stång kan dock ha andra funktioner i en hals och jag har därför använt sådana ganska ofta, men det är en annan historia.

Så vad kan man göra? Ett intelligent försök att motverka greppbrädans rörelser är den “ebenholtsbalk” man kan se limmad på vissa gitarrer, Ramirez och Kohno är två välkända exempel. Jag tror att de flesta tänker sig denna balk som en “halsförstärkning” och det är naturligtvis vad den är, men inte på det sätt som de flesta tycks tro. Dess uppgift är inte i första hand att göra halsen styvare utan dess funktion är att svälla och krympa på samma sätt som greppbrädan gör och därigenom motverka att halsen böjer sig bakåt eller framåt med skiftande luftfuktighet. Tanken är god i teorin tycker jag men eftersom greppbrädan är så mycket bredare trycker den med större kraft än vad ebenholtsbalken kan motverka. Jag har inte kunnat konstatera att balken verkligen fungerar så jag har använt denna idé bara ibland då jag tyckt att det funnits anledning och utrymme. För som alltid finns det även nackdelar.

Den mest uppenbara nackdelen är självklart merarbetet det innebär att bygga halsen av tre delar (ceder-ebenholts-ceder) istället för att bara utgå ifrån en solid cederplanka. En annan mer subtil men kanske viktigare nackdel är den ökade tyngden. I vissa gitarrkonstruktioner är varje gram betydelsefullt, lite lätt överdrivet kanske men ändå en sanning.

En radikal lösning på problemet med ebenholtsbrädan är att helt enkelt byta ut den mot en bräda av annat material. Det är ju inte ovanligt med jakaranda som greppbrädesmaterial i stålsträngade och elgitarrer, så varför inte använda det även i klassiska och flamencogitarrer? Utöver en större stabilitet i fuktrörelsen har jakarandan en fördel gentemot ebenholtsen rent akustiskt och viktmässigt och det finns faktiskt andra fördelar med. Tillgången och priset till exempel. Tillgången på indisk jakaranda är förhållandevis god men traditionen är stark inom den klassiska gitarrsfären. Att använda jakaranda ses oftast som “billigt”.

Jag tror att den lösning på problemet som är mest hanterbar, rimlig och naturlig heter fuktkontroll. Genom att se till att gitarren inte torkar ut halverar man problemet eftersom brädan inte tillåts krympa alltför mycket. Om man dessutom ser till att undvika alltför hög fuktighet minskar problemet ytterligare. Kombinerat med två stallben, ett för vinterbruk och ett för sommarbruk ger en fuktkontrollerad gitarr med ebenholtsgreppbräda inga större problem.

Leave a Reply