Avstämningens himmel och helvete

Avstämningens himmel och helvete

posted in: Blogg | 0

Gitarren är nybesträngad och ligger där på arbetsbänken framför mig. Ännu har jag inte spelat på den; strängarna har bara suttit på i en minut. Efter drygt en månad av arbete ska jag nu få veta om min strategi med trä, tjocklekar, ribbsystem, halsvinkel och välvning etc. varit framgångsrik. Behöver jag säga att det är ett spännande ögonblick?

Jag spelar en långsam skala upp över första strängen. Alla toner klingar ut, jämna och glänsande som vore de pärlor på ett pärlband. Några ackord sedan. Basen är klar men ändå varm. Separationen mellan tonerna är bra. Balansen mellan attacken och sustainen är också bra. Jag känner att detta kommer att kunna bli en bra gitarr! Jag hänger upp den på väggen i väntan på resten… för jag vet att slaget ännu inte kan ses som vunnet!

Morgonen därpå då jag prövande spelar på den nybesträngade gitarren har där dykt upp en “vargton” på både C och F på första strängen. De klingar kort och stumt. Även basen har stumnat. Jag försöker att inte stressa upp mig. Jag vet ju hur det så ofta är. Vargtonerna kommer och försvinner i den process som gitarren genomgår under den första tiden. Trät anpassar sig till den nya belastningen som strängspänningen utgör. Allting verkar vara instabilt och i rörelse. En dag efter besträngningen är gitarren ofta som allra sämst. Att deppa då är för tidigt…

Efter en vecka börjar allt att stabilisera sig något. Man kan ana gitarrens verkliga personlighet, vissa vargar har kommit och gått, andra har valt att stanna kvar, gitarren känns mera mogen än för bara några dagar sedan. Men ännu är det för tidigt att ta itu med problemen. “Låt gitarren hänga, deppa inte, rör den inte!” är mitt mantra under denna tid. För det är påfrestande att vänta in defekterna, om de nu ska visa sig. Det finns alltid en risk med att påbörja avstämningen för tidigt, innan problemen visat sig vara verkliga problem, inte bara något snabbt övergående under gitarrens första mognad.

Efter en tre fyra veckor brukar stabiliteten ha infunnit sig nog för att man ska kunna bedöma gitarren lite mer ingående. Nu har karaktären visat sig och nu har vargarna, om de nu finns, blivit bofasta. Nu är det dags att skrida till handling! Jag spelar gitarren och lyssnar. Attacken och sustainen är lätta att bedöma och förvånar mig sällan. Jag vet ganska bra redan innan gitarren är färdigbyggd hur dessa kommer att bli. Svårare är det att ta ställning till tonernas “skulpturala form”, hur tonernas karaktär, kärna och luftighet är, och kanske finns där trots alla försiktighetsåtgärder en och annan ton som är avvikande från den allmänna karaktären, endera genom att vara stark och stum eller genom att vara död och stum. Att våga hitta felen är första steget på avstämningen, men åt vilket håll riktar man sedan sina steg?

Jag tänker inte gå in på denna process i detalj. Det var inte det som var avsikten med detta blogginlägg, men jag kan berätta att jag under de följande veckorna, ibland månaderna, slits mellan hopp och förtvivlan. Gitarren är otroligt komplicerad i hur den vibrerar och ofta bjuds man på överraskningar då man försöker justera något som är fel eller mindre önskvärt i karaktären. Man flyttar felen, ungefär som när man sågar benen på ett bord som vinglar. Det gäller att se upp så att inte bordet slutar som ett lågt Japanskt té-bord! Detta är gitarrbyggarens helvete och mycket påfrestande att tvingas genomgå. Men det gäller också att inte ge upp! Att ta det långsamt och försiktigt, att inte låta impulsiviteten styra utan att ha en plan för avstämningen, en plan som vilar på erfarenhet och insikt och som utförs med tålmodighet och tillförsikt. Med rätt förståelse och åtgärder kan man rätta till mycket som av någon anledning blivit akustiskt skevt under själva byggandet av gitarren och med frid i sinnet äntligen ta steget ut från helvetet in i himmelens salighet!

Leave a Reply