Lim

När jag i mitten på 1980-talet började bygga instrument var det svårt att hitta information om ens de enklaste ting inom hantverket. Jag minns att jag läste några böcker om fiolbygge för att bredda mina allmänna kunskaper om bland annat lim som jag tyckte behandlades alltför lite i några av de kortfattade gitarrbyggarböcker jag hade. Vilket var det bästa limmet och varför? Jag hade på känn att vanligt vitt trälim (PVAc-lim) från t.ex byggvaruhandeln inte var optimalt. Det behövs ju varken någon större intelligens eller lång erfarenhet för att förstå att ett lim, alltså det vanliga vita, som när det torkat är elastiskt och segt och dessutom redan vid måttligt hög temperatur blir som tuggummi inte är optimalt att använda. En gitarr, luta eller fiol är ju inte bara konstant utsatt för en hög statisk belastning, dess delar ska ju dessutom fungera tillsammans i en vibrerande helhet med så lite energiförluster som möjligt.

Så om vitlim inte är bra, hur är det då med andra i handeln och industrin vanliga lim? Alifatiskt lim (modifierat PVAc-lim som torkar hårt, t.ex Titebond), epoxy, superlim, polyuretanlim, karbamidlim, resorcinollim, kontaktlim, Karlssons klister. Har de en möjlig plats inom instrumentbygget? Ja, det finns visserligen specialfall där de fyra första nämnda limmerna är lämpliga, men detta rör sig om just specialfall. Som ”baslim” för det allmänna ihopfogandet  av instrumentens olika trädelar har de olika brister som gör dem mindre lämpliga att använda. Jag återkommer till detta lite senare.

I fiolbyggarlitteraturen hittade jag dock stöd för de sedan många tusen år tillbaka använda hud- och benlimmernas lämplighet. Detta är alltså animaliska proteinlim tillverkade av gelatinämnen i djurhudar och ben som kokas fram och torkas för att sedan inför limningen blötas upp i en lämplig mängd vatten och sedan värmas till flytande konsistens. Man har hittat rester av dessa lim t.ex i gamla egyptiska gravar och de har varit de gällande inom allt trähantverk ända tills nyligen, relativt sett. Fiolbyggare är den yrkeskategori som mest generellt hållit fast vid hud- och benlim. Inom gitarrindustrin har man sedan många decennier övergått till olika PVAc-lim av bekvämlighetsskäl. Hur olika enskilda gitarrbyggare väljer att göra varierar och det finns tyvärr inte en så enhällig uppslutning kring hud- och benlim som bland fiolbyggarna. Varför är då hud- eller benlim lämpliga till musikinstrument? Att de använts traditionellt behöver ju inte innebära mer än att inget annat funnits att tillgå. Så är det förvisso, men det finns dock några solklara argument och jag tänkte helt kort diskutera dem här och nu. För enkelhetens skull kommer jag att benämna dem ”varmlim”, och det är också så vi instrumentbyggare vanligen kallar dem till vardags. Det finns visserligen skillnader mellan varmt hudlim och varmt benlim, och det finns dessutom olika styrkegrader av lim (mätt i s.k. Bloom-gram) men detta ligger bortom det jag idag vill prata om. Varmlim således.

1. Varmlim torkar hårt och ger en fog som inte kryper under belastning. Om inte vatten finns närvarande förblir varmlim hårt även vid ganska höga temperaturer. Vitlim är mer eller mindre segt redan vid rumstemperatur. Alifatiskt lim är visserligen ganska hårt då det torkat men värme får det att mjukna. Även epoxy mjuknar av värme.

2. Varmlimmets beskaffenhet gör det möjligt och i vissa fall lämpligt att utföra sammanfogningar där man gnider de två delarna mot varandra med lim emellan tills limmet kallnar och nyper. Överflödigt lim pressas därigenom ut och resultatet blir en oslagbart tät fog som inte går att åstadkomma med något annat lim. Denna teknik används med fördel vid limning av till exempel tonribbor.

3. Nytt varmlim fäster och förenar sig med gammalt varmlim. Om till exempel ett varmlimmat stall har lossnat är det inga problem att limma tillbaka det utan att träytorna är fullständigt rena från lim. Jämfört med i princip alla andra limmer är detta en enorm fördel eftersom det alltså räcker med att se till att limfogen är tät, dvs att de två ytorna möts ordentligt. Med moderna lim skulle man tvingas skrapa både locket och stallet helt rena från gammalt lim för att kunna limma på nytt. Trä går således förlorat och de ursprungliga delarna blir ”naggade i kanten”. Musikinstrument byggda med varmlim är således lättare att reparera. En spricka limmad med varmlim (eller fisklim, se nedan) kan limmas om vid behov utan större problem med rengöring av gammalt lim. Andra limmer måste rensas bort helt vilket vidgar sprickan i sig.

4. Varmlim krymper mycket vid torkningen och drar de hopfogade delarna samman med stor kraft. Detta är en egenskap som är oerhört nyttig bland annat då man limmar sprickor. Träytorna dras samman av limmet under torkningsprocessen. Inget av de moderna limmerna har denna egenskap. Man kan även använda denna egenskap hos limmet på ett kreativt sätt då man välver locket med tonribborna. Vid reparation av sprickor är det oslagbart.

5. En varmlimsfog går att öppna, endera med hjälp av fukt och värme eller rätt typ av ”våld”, olika tekniker beroende på sammanhang som jag inte går in på närmare här. Även många moderna lim går att öppna med hjälp av värme och eventuellt fukt, men i dessa fall lider den öppnade fogen av det jag beskriver under punkt 2.

6. Varmlim är som sagt i princip gelatin och ofarligt vid normal användning. Nu är det ju inte meningen att man ska äta lim men vore det inte för eventuella konserverande tillsatser i varmlimmet som ska avhålla mikroorganismer från att ge sig på gelatinet så skulle man alltså kunna äta varmlim. Vitlim och alifatiska limmer är visserligen också mycket harmlösa vid normal användning men detta kan man verkligen inte säga om epoxy, superlim eller polyuretanlim. Epoxy är mycket starkt allergiframkallande, superlim är cyanoakrylat som avger giftiga ångor vid torkningen och polyuretanlim innehåller farliga isocyanater som skadar nervsystemet och är allergiframkallande. Inget att bruka utan ordentliga skyddsåtgärder således.

7. Varmlim är billigt och har obegränsad hållbarhet. Man köper varmlim i form av torrt granulat eller som små ”pärlor” som blötläggs en stund innan man värmer till ca 60 grader för att ge limmet flytande form. I torr form har granulatet eller pärlorna i praktiken obegränsad hållbarhet. Alla de moderna limmerna har däremot begränsad hållbarhet. Lim som inte förbrukats blir efter en tid oanvändbart och måste slängas. Observera att det är ganska farliga kemikalier i vissa fall.

Vilka nackdelar har då varmlim? Mycket få. De som inte fått in rutinen att bruka varmlim i sitt instrumentbyggande klagar på att det är bökigt att bereda limmet och jag kan förstå gitarrindustrins argument att gå över till PVAc-lim. Varmlim måste blötläggas och värmas innan man kan använda det och det kräver lite planering vid de tillfällen då man inte har limmet färdigt i limpannan. Själva limningsförfarandet kräver en viss flyhänthet eftersom det kallnar (och därigenom stelnar) mycket fort när man strukit ut det på arbetsstycket. Varmlim är inte lika fogfyllande som många av de andra lim. Detta innebär att man inte kan slarva med passformen mellan delarna som ska limmas, men detta är väl egentligen en bra sak om man tänker efter. Inga av dessa ”nackdelar” är dock svåra att få kontroll över. Instrumentbygge innehåller så många andra svårigheter som vida överstiger bruket av varmlim.

Fisklim har nämligen liknande egenskaper som varmlimmet i att det drar ihop sig vid torkning.

Bilden här till vänster visar fyra olika träbitar. De är tagna från samma stycke trä (röd ceder) och har samma dimensioner. Jag har dragit en sträng lim på vardera trästycke och sedan låtit limmet torka fullständigt. Framifrån och bakåt: Titebond Original, Titebond Liquid Hide Glue, Lee Valley Fish Glue samt varmt hudlim. Lägg märke till med vilken kraft de båda sista får trät att böjas.