Kreativitetens ängel

posted in: Blogg | 1

En natt under det dryga halvår det tog mig att bygga min nuvarande verkstad hade jag en underlig men mycket stark dröm. Det var någon gång under hösten 1999. Jag drömde att jag på morgonen då jag kom till verkstaden fann en ängel. Den (han, hon, hen eller vad nu änglar är…) var liten som en stor fågel och mycket vacker. När den flög så bildades det en röd tråd efter den, ungefär som tråden efter en spindel. Allt som den röda tråden rörde vid blev befruktat med kreativitet och skaparkraft. Under natten då ängeln varit instängd i verkstaden hade den flugit runt och den röda tråden berörde nästan allt som fanns där inne. Mina verktyg, arbetsbänkar, allt trä, allt hade välsignats med skaparkraft. Jag vaknade full av förundran men också med tillförsikt inför framtiden och som för att besvärja glömskan och hålla kvar den vackra bilden lät jag en vän som är duktig konsthantverkare tillverka en ängel i lera som jag sedan hängde på väggen högt upp under taket. Det har gått mer än arton år sedan dess. Arton år av experimenterande och lustfylld uppfinnaranda. Jag är ju självlärd i mitt yrke och har därför fått skapa mina egna arbetsmetoder. Kreativiteten har stundtals flödat av sig själv, stundtals har den fått värkas fram men arbetet har hela tiden i stort sett gått framåt och allt har varit mycket lustfyllt och med en känsla av djup meningsfylld kreativitet. Men även om drömmen jag hade var en stark upplevelse tror jag inte på magi. Det jag har skapat har kommit utifrån studier och inifrån mig själv och det handlar om driften och lusten att skapa nytt, knäcka koder och göra upptäckter.

För några år sedan satte jag mig ner och gjorde en fullständigt ny konstruktion. Jag hade de senaste åren börjat tvivla på att min bild av hur en gitarr fungerar och ska byggas var helt korrekt. Jag hade fått nya tankar om hur strängenergin bäst förvaltas i gitarrkroppen så att en musikalisk, dynamisk och tonstark gitarr blir resultatet. Man kan bygga bra gitarrer på många sätt och det är ibland svårt att urskilja vad som är grundprincipen i de olika konstruktionerna, men nu hade jag kommit fram till ett vägskäl i mitt tänkande som ledde till att jag tvingades omdefiniera hela min Concert-modell konstruktionsmässigt. Under några magiskt kreativa sommarveckor byggde jag det första exemplaret och strax efteråt, då jag besökte SGLS sommarkurs på Ingesund, kunde jag tillsammans med många av kursens eminenta lärare och deltagare konstatera att jag tagit ett stort steg framåt. Den nya gitarren, redan det första exemplaret, var bättre i det mesta och är numera det enda system jag bygger efter. Det är mitt system och konstruerat utifrån min tankevärld, kunskap och erfarenhet.

Att få göra framsteg i det man skapar är en nåd som om den givits från en kreativitetens ängel och det är härligt att uppleva det var gång det sker. Att uppnå framgång känns naturligtvis bra, men att vara skapande och kreativ människa innebär å andra sidan oftast att man inte vill stanna upp, kanske inte ens kan stanna upp. Man vill ständigt vidare, nå nya mål. Skapa nytt. Ytligt sett kanske detta ter sig bra och spännande, men hur fungerar detta ur ett gitarrbyggarperspektiv anpassat till verkligheten? Jag ska syna två olika aspekter av detta lite närmare. Vi tar det från början.

Att bygga en gitarr, vilken som helst, är inte så svårt. Det kräver bara lite gott handlag, några verktyg, en metod samt lite tålamod. Att bygga en förstklassig gitarr däremot kräver, utöver ovan nämnda,  stor erfarenhet och materialkännedom. Därtill något alldeles särskilt vad det gäller akustisk kunskap och föreställningsförmåga, kreativitet och lyhördhet för nyanser. Gitarren är komplicerad att förstå och lära sig. Att nå dit är ett slit och en lång kreativ resa för de flesta. Men låt mig nu stanna upp och reflektera lite. Kreativitiet är skaparkraft, uppfinningsförmåga och påhittighet. Den kan dock ta sig många former, uttryck och ha olika fokus. Jag tror att ett vanligt sätt för många människor att ge utlopp för sin kreativitet är att se på sitt arbete i form av olika projekt. När ett projekt är slutfört påbörjas strax ett annat, och ett annat, och ett annat. Den kreativa människan kan till och med ibland ha svårt att slutföra sina projekt för att nya idéer ständigt ploppar upp. Om jag ska vara självrannsakande kan jag konstatera att mitt livs stig är tätt kantad av påbörjade men ofullbordade projekt. Idéerna har varit fler än förmågan att fullfölja. Detta gäller även i mitt yrke, gitarrbyggandet. Jag har provat på om inte det mesta så i alla fall såpass mycket att jag nog egentligen hade tjänat på att begränsa mig mer. Här kommer således dagens lärdom och huvudpoängen med denna bloggtext. För att bygga bra gitarrer krävs inte bara allt det jag nämnde i stycket ovan utan även disciplin av stora mått. Det som är avgörande är att byggaren då hen funnit sitt grundkoncept håller fast vid detta, studerar det och drar lärdom och sedan förfinar detta så mycket det går, i instrument efter instrument. Här finns ingen gräns. Det går alltid att förfina mer, lära mer och närma sig fulländning. Gitarrens kvalitet finns i dess detaljer och hur väl dessa samspelar med varandra. Inte bara måste detaljerna på “makronivå”, grundkonceptet, stämma överens. De måste göra det på “mikronivå” också och detta är inte något som låter sig göras på en höft. Om en gitarrbyggare ska kunna bygga gitarrer av hög klass är det på denna mikronivå som slaget utkämpas. En bra design är bara ett grundrecept och en duktig kock måste alltid justera sitt recept efter råvarorna. Kreativiteten och viljan att skapa nytt kan lura byggaren till att rastlöst pröva nya grundkoncept istället för att gå på djupet. Har inte gitarrbyggaren disciplinen att faktiskt hålla fast vid sin design över lång tid finns inte heller möjligheten att utveckla denna till en hög nivå.

Ett annat viktigt skäl till att man verkligen behöver utveckla en väl fungerande grundmodell, ett grundrecept vars ingredienser och egenskaper är hanterbara, förstådda och förutsebara, har med marknaden att göra. Åh, detta hemska ord!  Att prata om “marknaden” i en kreativ människas närhet är värre än att svära i kyrkan! Men då man äntligen nått fram till ett gott recept, en bra gitarrkonstruktion, måste man inte då trampa på bromsen, hejda sig och hålla fast vid det man uppnått? Detta av ren självbevarelsedrift? Det som håller en gitarrbyggare vid liv är att det finns ett stor mängd potentiella kunder som faktiskt vet vad just den specifika byggaren levererar för typ av instrument. Att byta spår efter att man gjort en framgångsrik konstruktion kan visa sig ekonomiskt ödesdigert. Kreativiteten och nyskapandelusten behöver alltså stryka på foten till förmån för det upprepande och reproducerande som det innebär att bygga en viss typ av gitarr, att ha en ”modell”. Det är lätt att här ana en inneboende konflikt i varje kreativ gitarrbyggares hjärta.

Att stanna upp eller gå vidare?  Hur ska man kunna veta?

Det är inte svårt att hitta exempel på båda fallen i instrumentbyggarhistorien. Ett exempel på en framgångsrik konstruktion är gitarren som skapades av Ignacio Fleta och som sedan fortsatt byggas av både hans två söner och senare även sonson med fortsatt stor framgång. Gitarrerna har byggts på  i stort samma sätt sedan slutet på 1950-talet. En Fleta är en gitarrikon som har förfinats under lång tid och etablerat sin position under tiden. Jag tycker mig också å andra sidan ana hur en del byggare har haft en läggning att ständigt söka vidare och det är inte heller ovanligt att det pratas om bättre och sämre perioder i dessa byggares karriärer. Jag kan naturligtvis inte hålla på och namnge byggare om deras arbete var bättre vid en viss tidpunkt och sämre vid en senare. Det skulle vara oerhört arrogant. Men ett undantag från regeln, ett positivt exempel på outsinlig kreativitet, ständig utveckling men också framgång, är David Spinks, mer känd som José Rubio eller David Rubio. I sin ungdom åkte han till Spanien för att studera flamencospel och under sin tid där kom han i kontakt med spanska gitarrbyggare, bl.a bröderna Conde i vilkas verkstad han ofta satt och spelade. Eftersom han var gitarrist, inte gitarrbyggare, brydde sig inte Conde om att dölja sina konstruktionstekniker utan Rubio hade full inblick i en hel del av det de gjorde. Rubio lämnade senare Spanien för att själv börja bygga gitarrer. Efter en snabb raketkarriär i New York med bl.a Julian Bream som kund startade han en verkstad i England där han anställde Paul Fischer och Edward B. Jones som medhjälpare. Rubio hade stor framgång med sina gitarrer när han plötsligt lämnade detta instrument och började bygga cembali istället. Även med dessa instrument rönte han framgång, men återigen gick han efter en tid vidare till att bygga ett nytt instrument. Denna gång violiner. Tyvärr gick han bort vid en ganska ung ålder så vi får aldrig veta vad som hänt om han fått fortsätta med sin upptäckarglöd och kreativitet. Hur många kan räkna med sådan framgång i så många karriärer? Men hur långt hade han inte å andra sidan kunnat komma om han stannat kvar vid sin första kärlek gitarren?

Kreativitetens ängel är en underbar kraft i oss men får den vara otyglad kan den få oss att likt fjärilar hastigt fladdra från blomma till blomma. Det är naturligtvis inget fel i det och det kan vara härligt och spännande att ständigt upptäcka nytt. Men för att citera Demokritos, den gamle grekiske filosofen: Sanningen finns i djupen. Detta gäller särskilt gitarrer…

One Response

  1. Johannes Kitselis
    | Svara

    Väldigt fint skrivet Per! Mycket inspirerande och med tänkvärda insikter!

Leave a Reply