Gitarrbyggarfilosofi! Vad är det för tulipanaros? Jo, som jag ser det är gitarrbyggaren en hantverkare, en finsnickare som arbetar med trä, men han/hon är också en person som behöver ha stort kunnande i både akustik och musik. Han behöver också en vision av vad och hur han vill bygga. En bra gitarr kommer ju inte till av en slump. Tillsammans bildar allt detta en gitarrbyggarfilosofi som respektive byggare representerar, vare sig han uttrycker det eller ej. Jag tycker dock att det är svårt att med bara några ord fånga min egen filosofi så jag har istället valt att i korta och ganska fristående stycken beskriva mitt byggande utifrån olika begrepp som jag tycker är viktiga. De kommer inte i någon rangordning så känn dig fri att snabbt scrolla förbi det som inte intresserar just dig. Med tiden kommer också fler och fler stycken läggas till. Filosoferande blir man aldrig färdig med…
Gitarregenskaper
Det finns olika typer av gitarrer, alla med sin egen typiska karaktär, stil och (förhoppningsvis) charm. Vissa av de utmärkande dragen i dessa gitarrtyper är svåra, eller rentav omöjliga, att förena i samma gitarr. Min tanke med att bygga olika gitarrmodeller som jag gjorde förr i tiden var därför givetvis att ge var och en möjligheten att beställa den typ av gitarr som passar bäst ihop med respektive gitarrists smak och behov. Numera bygger jag mestadels instrumenten efter eget huvud och låter mina kunder välja det instrument som passar bäst. Gitarristen och gitarren måste passa ihop. Endast då kan en bra gitarrton skapas, och vad som är bra ton är upp till var och en att bestämma. Utöver bra ton bör ett antal andra grundläggande egenskaper finnas i instrumentet: tillräcklig kraft och volym, bra projektion i större lokaler, en bred palett av olika klangfärger, jämnhet och balans mellan olika register i gitarren, klarhet och bra separation mellan de olika strängarna, bra tonlängd (sustain), karaktär m.m. Listan kan göras lång men säger ändå inte så mycket. Det är vad du själv hör och känner när du spelar på min gitarr som avgör om du vill köpa den, inte vad jag påstår mig sträva efter.
En viktig egenskap hos en gitarr är att den svarar på gitarristens anslag från svagt till starkt och eftersom varje gitarrist har olika kraft och anslagsvinkel måste gitarren vara dynamiskt anpassad till detta. En gitarr måste, som man säger, kunna expandera med gitarristens anslag. En annan viktig egenskap gitarren bör ha är att den “andas och sjunger”, lite grand som en bra sångare gör. Den ska ha tillgång till olika register, från bas till sopran, till och med falsett (dvs. flagolett i min liknelse), Den ska ha bukstöd och brösttoner när så krävs men den ska också kunna viska. Gitarristen ska med andra ord kunna använda sin gitarr som om han sjöng!
Avstämningen
När gitarren väl är färdigbyggd och besträngad vidtar det tidskrävande arbetet med att avstämma den till största möjliga musikalitet och rätt respons. Detta har jag i åratal gjort genom att kombinera ”det bästa från två världar”. Med hjälp av teknisk apparatur och dator har jag mätt upp gitarren akustiskt och analyserat den. Genom att knacka, lyssna på tonkaraktär och känsla i handen vid knackningen, men först och främst genom att spela har jag bedömt den musikaliska karaktären. Det har aldrig varit min åsikt att apparater och mätmetoder kan ersätta byggarens erfarenhet och intuition. Gitarren är alldeles för komplicerad som akustiskt system. Snarare ser jag det som att dessa har gett mig ytterligare upplevelser av trät och instrumentet att införliva i erfarenheten och som intuitionen kan använda i arbetet. Jag vill också poängtera att det är först när gitarren är färdigbyggd och spelbar som man på riktigt kan veta något om instrumentets verkliga karaktär och egenskaper. Alla materialtester och knackningar som görs under byggandets gång är mer att se som provsmakning av ingredienserna till soppan, inte av soppan i sig. Jag ägnar mycket tid åt avstämning av det färdiga instrumentet; en oerhört tidskrävande process men absolut nödvändig. Instrumentbygge är och kommer alltid att förbli en konstart där människan är den skapande om man bara ger detta en plats i byggprocessen! Med tiden har jag kommit att lämna apparaturen bakom mig. Jag behöver den inte så mycket längre utan kan mer och mer lita till erfarenheten och intuitionen.
Traditionen
Gitarrbyggartraditionen i Europa har gamla anor och anas i historiens töcken redan någonstans i medeltidens instrumentbyggarverkstäder. Dåtidens luthieres var mångkunniga instrumentbyggare som sysslade med allehanda stränginstrument. Hantverket skyddades av skråväsendet som såg till att yrkeskunskapen inte spreds utanför det egna skrået. Byggandet av välljudande musikinstrument har alltså varit något som gått utanför vanliga människors erfarenheter och därför omsvepts av mystik och romantik. Som den självlärde gitarrbyggare jag är tycker jag om att försöka dechiffrera denna gamla hantverkstradition och att lära mig de gamla teknikerna. Dessa är ofta genialt enkla och använder en teknologi som faktiskt är mycket ändamålsenlig även idag. Kilar, rep och spännlister är bara några exempel på hjälpmedel som fortfarande är fantastiskt användbara i en gitarrbyggarverkstad. Men inte bara de gamla hantverksteknikerna fascinerar mig. Jag anser att med Torres (se “Artiklar”) och hans efterföljare nådde gitarren fram till en klangkvalitet och charm som vi idag får jobba hårt för att uppnå med våra moderna och effektiva byggmetoder. Inte bara byggmetoderna ska ju vara effektiva utan även själva gitarren också. Den ska låta starkt och projicerande och många offrar idag klangskönheten för att nå ytterligare tre (oftast tomma) bänkrader i konsertsalen. En gitarr utan tilltalande klang och karaktär har inte mycket att komma med. Ska man skrika får man ha något att säga!
Min metod
Mitt eget system bygger på insikten om avstämningens betydelse. Med “avstämning” menar jag egentligen allt som ger gitarren dess egenskaper, men i synnerhet syftar jag på de akustiska justeringar jag gör efter att gitarren är besträngad. Då ägnar jag mycket tid åt att justera gitarrens respons och karaktär och resonansernas egenskaper. Min metod är alltså en och samma oavsett vilken gitarr jag bygger. Medlen att nå fram till färdigt instrument kan däremot skilja. Jag använder olika typer av ribbsystem och olika träslag, sättet att montera ihop gitarren varierar och i vissa detaljer använder jag mig av laminat-tekniker (ej att förväxla med billiga fabriksgitarrers plywood!!!). Ingenting är egentligen fastställt i förväg utan jag låter varje enskilt instrument ange sin egen utformning. För att kunna göra detta har jag utformat ett byggsystem där det mesta är justerbart och möjligt att anpassa efter den enskilda situationen. Det må vara halsvinkel eller kroppsform, stränghöjd eller något annat; allt måste inpassas i helheten för att gitarren ska bli bra.
Influenser
Att ha influenser kan låta som om man bär på en farlig sjukdom, en influensa, och utvecklar man inte antikroppar mot den sjukan kan man kanske lätt förlora sin förmåga till eget skapande. Men jag tycker att en ung gitarrbyggare gör rätt i att utgå från andra duktiga byggares framsteg. Det är det säkraste sättet att undvika allvarliga misstag i början och att få tillräckligt med erfarenhet att bygga sina egna idéer på. Mina egna influenser har alltid funnits i det traditionella lägret snarare än bland modernister och jag ser mig själv snarare som en traditionsbärare än som revolutionär. Mitt användande av “doubletop-tekniken” då jag bygger locket i vissa gitarrer är till exempel för mig mera ett sätt att bredda den traditionella gitarrens dynamik med så bibehållen klang som möjligt snarare än ett sätt att “utveckla” eller förändra gitarren. Det här är givetvis ordklyveri, men också en slags filosofisk ståndpunkt, om man nu kan ha det som hantverkare. Jag är mer angelägen om att bygga en gitarrklang som är vacker än att konstruera instrument som är vidunderligt starka men utan skönhet och karaktär.
Trä
Få material har funnits med i mänsklig vardag så länge och berikat den så mycket som trä. Tillsammans med sten bör det vara det material som först av alla användes till redskap. Träden omgav människan, gav skydd och bränsle, föda och material till verktyg och andra föremål. Inte konstigt då att Träd bland många naturfolk ansågs som heliga. Den mänskliga mytologin vimlar av symboler som på ett eller annat sätt utgår från Trädet; Livets träd. Än idag är det vanligt att vi talar om trä som ”ett levande material”. Visserligen syftar vi då mera på träts ständigt skiftande natur än på att det lever, trä är ju den döda kroppen från det som en gång var ett levande träd, men jag tror också att vår nedärvda vördnad för Trädet och Trät visar sig i detta talesätt. Trä fascinerar, oavsett om man arbetar med det eller bara betraktar det i ett föremål. Själv upphör jag aldrig att förvånas över hur oändligt individuell varje träbit är, jag skulle till och med vilja kalla det personlig. När jag väljer ut trä till en gitarr finns denna personlighet med och påverkar mina val. Det är inte bara vikt, styvhet, klang, snitt eller figur som jag tar hänsyn till utan också om jag tycker om träbiten i fråga. Det hela låter väldigt subjektivt, men det är också det som är själva poängen. Genom att arbeta med det trä som jag tycker om får jag en glädje och lust i mitt arbete som inte bara handlar om att producera ett bra instrument. Själva vägen blir också lustfylld och fylld med mening.
Ett av de första besluten jag tog när jag började bygga var att jag behövde ha bra trä, men inte bara bra utan också gammalt. Jag tog ett stort banklån som jag handlade trä för och fick därmed en flygande start i mitt träsamlande. Jag har än idag, trettio år senare, trä kvar från detta första inköp och jag har fortsatt att utöka mitt lager. Idag har jag en framförhållning på över tio år och mycket av det trä jag använder är betydligt äldre än så. Varför behöver då trä vara lagrat så länge? Själva torkningen går ofta fort. I alla fall för de tunna lock-, sarg- och bottenämnena, men trä innehåller en del hartser och annat som behöver oxidera och stelna för att trät ska kunna sjunga. Denna process tar många år och skillnaden mellan ett färskt lock och ett gammalt är påfallande. Dessutom är det bra om trät fått genomgå ett antal årstidscykler med krympning och svällning. Dolda sprickor får också tid att ge sig till känna.
En trevlig bieffekt av den stora tragiken med regnskogs-skövlingen är att acceptansen för andra träslag än de få riktigt traditionella ökar. Länge har gitarrbyggandet skett med bara några få träslag såsom Brasiliansk eller Indisk jakaranda, lönn eller cypress för sarg och botten, men nu kan man se långa listor på “nya” träslag hos grossisterna. Min åsikt är att vilket material man väljer för sarg och botten är av mindre betydelse än hur man använder det, så länge som man använder trä av god kvalitet. Nu har jag redan mycket indisk jakaranda på lager så det är vad jag oftast använder, men jag ser fram emot att pröva nya träslag i framtiden.
Ett träslag som är en ganska ny kärlek för mig är cypress. Inte bara är det lättarbetat och doftar gott. Det går att bygga bra gitarrer av det. Många tänker sig cypressen som ett typiskt träslag för flamencogitarrer men det går att bygga även fantastiska klassiska gitarrer av cypress.
Vad det gäller lockmaterial föredrar jag Europeisk gran och Kanadensisk röd ceder. Jag har prövat att använda både redwood, sitkagran och Engelmanngran med stor framgång men jag föredrar de två förstnämnda. De kompletterar varandra bra och erbjuder mig de karaktärer jag söker i ett instrument.
Lim
Jag håller fast vid det varma hudlimmet som det viktigaste limmet. Alla andra limmer är kompromisser för att lösa speciella situationer. Det kan vara att laminera sarger, limma Nomex i doubletop-locket, säkra bandstavar i greppbrädan eller några andra speciella situationer där hudlim kan vara svårt eller opassande att använda, men över lag är hudlim det som gäller. Hudlim, liksom benlim och fisklim består av långa proteinkedjor och är i princip ett för limning anpassat gelatin. Detta lim ger styrka och fogen kryper inte vid belastning, det ger oöverträffade akustiska egenskaper och det ger inga komplikationer vid eventuella reparationer eftersom gamla limrester och nytt lim förenas. Hudlimmet är alla stränginstrumentmakares och reparatörers bästa vän! Jag använder också i vissa situationer ett kallt fisklim med mycket likartade egenskaper, sånär som att det inte behöver värmas.
Konsertgitarren och den där andra…
I snart hundra år har vi tänkt i banor som delar upp gitarren i olika typer såsom “konsertgitarr” eller “flamencogitarr”. Elgitarren och alla de stålsträngade varianterna lämnar jag därhän i detta resonemang. Det var de stora konsertgitarristerna under första hälften av 1900-talet, med Andrés Segovia i spetsen, som för första gången på allvar etablerade gitarren i lite större konsertsalar. I dessa stora salar ställdes enorma krav på gitarren för att den skulle höras. Förstärkning var ju inte att tänka på av uppenbara skäl. Nu, nästan hundra år senare av utveckling och “gitarr-evolution” har vi en “konsertgitarr” som ofta är bra på många sätt, tonstark och projicerande, men den kan också vara ett mycket specialiserat instrument om man jämför vad som var utgångspunkten för hundra år sedan. Vissa gitarrer har drivits så långt i sin “utveckling” att de bara kan låta vackert i en riktigt stor konsertsal, om ens då. Andra är byggda så extremt att bara en mycket skicklig och driven konsertgitarrist kan spela på dem och göra dem rättvisa. Jag vill hävda att en bra men extrem konsertgitarr kan vara en fantastisk upplevelse, men inte alla kan klara av att spela på dem, däribland jag själv. Den är ett specialiserat instrument för en speciell situation.
Likaså har “flamencogitarren” haft sin egen utveckling och evolution, och satt i relation till “konsertgitarren” är denna mycket intressant. En flamenco-juerga är en bullrig tillställning tycker vissa, härlig tycker vi andra, men även här ställs speciella krav på gitarren för att den ska höras. Den ska kunna skära igenom sång, handklapp och dans med mycket stamp i golvet. Detta löste gitarrbyggarna genom att ge gitarren en snabb och skarp attack och mycket mellanregister som kan höras igenom allt med sin perkussivitet. Med tiden har det vuxit fram solospel även på flamencogitarr, Ramón Montoya var väl den första stora virtuosen som utvecklade denna genre, och behov och önskemål om en flamencogitarr med en “fullare” klang har gett oss flamencogitarrer som nästan är “klassiska”. Men bara nästan! De har kvar sin livlighet, sin snabba respons och renhet i rasgueadon trots att de har fått en bättre sustain och en fullhet i klangen. De är i mitt tycke mycket bra “allround-instrument” för den som spelar “lite av varje”, inte bara flamenco.
Låt oss nu stanna upp ett tag och fundera över oss själva.
Vad är det vi tycker om att spela? Och i vilka sammanhang spelar vi? Spelar du klassisk gitarr-repertoar på konsert utan förstärkning, eller vad spelar du? Kanske visor, jazz, folkmusik eller något annat, kanske har du oftast förstärkning, eller kanske spelar du bara hemma, på verandan som jag? Så vilken gitarrtyp är det du skulle behöva bäst? Var och en får välja själv så klart, och jag har inga åsikter jag vill pracka på någon, men jag vill påminna alla de som inte är utpräglade klassiska gitarrister att det finns alternativ och inget är bestämt i förväg. Och varför måste vi kalla gitarren för något speciellt och sätta etiketter?
Lackeringen
Jag franskpolerar mina gitarrer med shellack. Ingen annan ytbehandling har så många viktiga fördelar som denna, även om shellacken har några nackdelar också. För tonen är franskpoleringen den bästa för sin tunnhets skull – tonen dödas inte. För reparerbarheten är shellack det bästa eftersom det är så lätt att bättra på eller reparera en franskpolerad shellackyta. För miljön och gitarrbyggaren är franskpolering det bästa. Shellack är ogiftigt, till och med ätlig, och alkoholen är inte farligare än lördagsgroggen. Nackdelen är en större känslighet än de moderna syntetiska lackerna. Shellack är en smula värmekänslig. Likaså är den känslig för svett, eller snarare amoniaken i vissa personers svett. Dock, egentligen kanske man kan vända denna känslighet även till en fördel också eftersom man lättare kan fokusera på HELA instrumentets bräcklighet. En fin gitarr är inte byggd för att dängas omkring med.
Gitarrestetik
Det finns mycket man kan göra för att ge en gitarr ett personligt utseende. Utöver själva trävalet i sig så finns det en lång tradition av att utsmycka instrumenten på olika sätt. Det handlar om ljudhålsdekorationer, kantlister och
inlägg i kontrasterande färger, utformningen av olika detaljer såsom t.ex. hälen och huvudet. Personligen tycker jag mycket om instrument där linjerna och formerna får komma till tals utan alltför mycket utsmyckningar som stör träts egen skönhet. Även trä med ganska litet figur är vackert. Ett bra exempel är cypress, ett annat är viss typ av Indisk jakaranda. Jämfört med en riktigt fin Rio jakaranda står de sig slätt, om man bedömer dem som isolerade träbitar och utifrån att trät ska ha mycket figur, men om man låter dem utgöra ett design-element i sig med sin måttliga figur kan faktiskt gitarren komma att bli mycket vacker. Linjer, former, kontraster, allt samverkar lättare om inte vissa delar av instrumentet är så bländande att resten faller i skugga.
Att arbeta ute i skogen i stillhet…
är både inspirerande och…. tyst. Det har sina sidor. Det kräver stor koncentration att bygga gitarrer som är riktade till individuella kunder med olika spelstil och behov, och då hjälper mig skogen och tystnaden, att få jobba i fred. Ibland känns det som om jag arbetar i en bubbla utanför tiden, och då blir det som bäst. Men man behöver också respons på det man gör. Andra gitarristers upplevelser och synpunkter är viktiga för mig, rent av ovärderliga. Jag har numera ett brett kontaktnät med gitarrister, kunder, bekanta och vänner som jag diskuterar gitarr med och prövar nya idéer på och jag får ofta besök. De spräcker min bubbla och släpper in ny luft. Ingen människa kan leva i vakuum. Ingen människa kan vara en ö.
Till sist…
Den här bilden kräver kanske en förklaring. Ni har kanske sett den på sidan Om mig och mina gitarrer. Det är inte fotomontage, även om jag vet att sådant här lätt går att tillverka i Photoshop och andra liknande dataprogram. Ni ser alltså rätt. Det är en liten talgoxe som kikar ut respektive flyger ut. Bilderna är tagna när den är som mest upptagen med att samla mat till sina hungriga ungar som ligger djupt därinne i gitarren. Gitarren är en gammal billig Yamaha som legat och skrotat på ett vindsförråd då jag hittade den och hängde den som väggdekoration på min verkstadsvägg, fint målad med Falu Rödfärg. Första året då jag hade talgoxar häckandes i den trodde jag först att jag hörde i syne. Var gång som fåglarna tog sig in eller ut ur gitarren spelades några toner och jag minns att jag ett flertal gånger öppnade ytterdörren för att titta efter vad som hände med gitarren. När väl ungarna var kläckta gick det dock inte att ta miste på vad som var på gång. Sedan dess har jag haft ett par häckande i gitarren varje vår. Trevligt, men kanske inte så gitarr-relaterat, om man inte svänger till det med något i stil med “Jag erbjuder en gitarr för alla som vill ha”. Men det är ju inte riktigt sant, jag vill nog gärna att mina instrument spelas på riktigt.