Jag har tidigare skrivit blogginlägg som handlar om ebenholts och om hur vissa träslag är utsatta för sådan överexploatering att de är hotade av utrotning. Rio Jakarandan var ett av de första träslagen att drabbas av denna rovdrift och som många vet är detta träslag upptaget på CITES-listan sedan tjugo år tillbaka. Jakarandan överutnyttjades så till den grad att det bara finns små habitat kvar i Brasilien och värdet på trät sköt därför i höjden. Även mytbildningen tog fart ordentligt. Gitarrer med Rio Jakaranda värderas högt oavsett deras övriga värde, musikaliskt eller annat. Trots förbudet kan man fortfarande köpa Rio Jakaranda. Det är trä som på ett eller annat sätt försetts med certifikat som intygar att trät är lagligt avverkat, dvs före 1992. En del av detta trä är säkert så gammalt att det är lagligt, men sannolikheten är ganska stor att det smyger sig in en stor mängd olagligt trä i handeln. Mytbildningen är så stor och allmänt spridd att jag regelbundet blir kontaktad av folk som vill sälja Rio Jakaranda till mig. Det kan vara någon svensk (vanligen inte inom träbranschen) som hittat en stock Jakaranda hos en gammal släkting som sysslade med finsnickeri, eller det kan vara en obskyr trähandlare som har “certifierat” trä till salu för fantasipriser. Jag är inte intresserad av att göra affär med någondera och jag har flera ganska tydliga och konkreta skäl till detta.
För det första. Jag har gott om trä av andra icke olagliga arter som håller hög kvalitet och på många sätt är bättre än den i och för sig oerhört vackra Rio Jakarandan. Till sarg och botten har jag (sånär som på en enda gitarr byggd 1994) alltid använt indisk Jakaranda om jag byggt “jakaranda-gitarrer”. Den indiska varianten är ofta visserligen inte lika dramatisk i figuren som den brasilianska men den är å andra sidan mycket mer pålitlig i användningen i gitarrer eftersom den är så mycket mer stabil. Rio Jakaranda är mycket sprickbenäget. Även för övriga delar där Rio Jakaranda ofta använts är det lätt att hitta ersättare enligt min mening.
För det andra. Det är mycket svårt att veta något om huruvida den Rio Jakaranda man köper är laglig eller ej. Hur kan jag säkert veta att den okända person som närmar sig mig för att sälja en stock “hittad hos en släkting” är ärlig, eller att stocken verkligen har stått i sitt hörn i fyrtio år? Det finns inget som kan styrka detta gentemot ifrågasättande myndigheter i alla fall så jag skulle få problem om jag synades av Jordbruksverket som är den svenska instans som hanterar frågan. Detsamma gäller givetvis när jag blir kontaktad av försäljare av gitarr-trä men som inte representerar ett stort företag. Kan man lita på de stora företagen då? Nja, med risk för att smutskasta en hel bransch vill jag nämna att jag känner till exempel där trä fraktats långa omvägar, märkts om, dribblats runt för att dölja ursprunget och slutligen försetts med “lagliga papper”. Man får dock anta att de stora företagen är rimligt påpassade vid det här laget så fiffel blir nog alltmer ovanligt. Men som alltid när det gäller pengar, när trä är så värdefullt att det kostar en halv miljon eller mer per kubikmeter (är osäker på den exakta och aktuella siffran) är det som bäddat för smutsiga affärer.
För det tredje. Det internationella samarbetet mellan olika stater och myndigheter är på väg att bli mycket effektivt. Tjugo år efter det formella förbudet börjar samarbetet ta form mer konkret och effektivt. Det börjar till och med bli absurt effektivt. USA har grävt fram en gammal lag om skyddande av vilda växter och djur som plötsligen, sedan två tre år tillbaka, gör det komplicerat att frakta även ting med Rio Jakaranda in eller ut ur landet och bevisbördan för att tinget i sig är lagligt ligger hos ägaren, inte hos tullmyndigheten. Detta betraktelsesätt är nu på väg att spridas till EU och andra länder. Med andra ord, att använda Rio Jakaranda, inte bara kommersiellt utan över huvud taget, är mycket komplicerat och riskfyllt.
Med ovan sagda kan man tycka att krisen för världens hotade trädarter borde vara över. Världens myndigheter är äntligen medvetna om problemet. Trävarubranschen är medvetna om problemet. Till och med många konsumenter börjar bli medvetna. Men var står vi i dagsläget? Kan vi andas ut? Är faran över för kvarvarande träslag? Nej!
Som rubriken på detta blogginlägg antyder är ämnet för dagen ebenholts. Ni som har orkat läsa så här långt är troligen så intresserade av ämnet att jag vågar föreslå att ni tittar på följande video. Bob Taylor, vd för Taylor Guitars, berättar om ebenholtskrisen och hans sätt att hantera problemet. Klockan slår fem i tolv för ebenholtsen. Hur ska vi agera?
3 Responses
Håkan Nilsson
Hej Per,
Nu har åtta och ett halvt år gått sedan din blogg. Hur ser du på volymråvaran Ostindisk jakaranda, som innefattas – med övriga i Dalbergfamilen, sk rosewoods etc – i CITES Appendix II från 2017? Om jag köper en sådan gitarr – de finns hos dig, och de finns lite överallt; jag tycker förresten den jakarandan/palisandern är himla fin och har inte förstått hypen för riovarianten, som ännu pågår brett – bara att kolla vilket gitarrforum som helst? Om jag köper en sådan gitarr, skulle jag isf senare kunna sälja den i andra hand inom EU, som till Tyskland? Utanför EU går det icke, det tror jag mig förstå.
Och det har alltså gått fyra år sedan Appendix II modifierades. Så du måste söka importtillstånd via träleverantören för ostindisk jakaranda? Egentligen är det väl ett exporttillstånd från, är det Indien, som ska till(?). Det verkar ska kunna gå ledigt om inte arten anses hotas av vårt gitarrspelande?
Med vänlig hälsning,
Håkan Nilsson
Per Hallgren
Hej Håkan! Nja, du har missuppfattat reglerna lite. Du har rätt i att om jag importerar indisk jakaranda från Indien (egentligen innebär det ”icke EU-land) behöver jag import-tillstånd från Jordbruksverket, men när trät väl är lagligen importerat kan jag sälja det instrument jag byggt även utanför EU. Regleringen är alltså på ”råvaru-nivån” men inte för den färdiga produkten. Först infördes regleringen heltäckande, dvs gällde även tillverkade produkter (som tex gitarrer) men detta har nu lättats upp under förutsättning att den enskilda produkten inte innehåller mer trä än till en viss viktgräns (väl tilltaget långt bortom vikten på en gitarr). Köper man trä inom EU som är lagligt infört till EU av säljaren behöver man alltså som köpare inga tillstånd. Inte heller som köpare av en gitarr. Som ägare av en gitarr som har delar av indisk jakaranda (eller någon annan variant av Dalbergia – förutom Dalbergia nigra, Rio jakaranda) kan man resa globalt och även sälja gitarren globalt utan tillstånd. Dessa lättnader i reglementet gjordes under 2020 (eller möjligen sent 2019) så informationen har väl inte hunnit sprida sig.
Detta är så som jag har uppfattat reglerna. Har jag missförstått något vore jag mycket tacksam att uppmärksammas på detta.
Håkan Nilsson
Siddubara, tack Per. Jag hade inte förstått det senare fullt ut (hade nog ändå sett detta tillägg om maxvikten, troligen infört med tanke på främst musiker). Vi får väl se vad som händer framöver. Självklart gäller begrepp sustainability för oss alla gitarrister. Där är du en av våra främsta företrädare, det vet jag.